När det enkla blir exotiskt

Det finns många skojarskräddare i vårt samhälle i dag. Många av dem ägnar sig åt lukrativa föredrag, andra kallar sig konsulter, företagscoacher eller stylister. Gemensamt har de det, att de inte tänkt en enda originell tanke själva. I stället består deras huskurer av ett lätt hopkok från diverse handböcker i respektive ämne, lite nya rön, några gamla, det mesta lånat och en del stulet. Precis som skojarskräddarna i HC Andersens saga vet de var människan är som mest sårbar. Det är lätt att få människor att falla på knä om de som vägrar köpa paketet stämplas som dumma, ogina, snobbiga eller på annat sätt avvikande. Därför är det befriande att det då och då dyker upp kloka människor som är beredda att dela med sig av sina tankar utan att de för den skull behöver ikläda sig någon märkvärdig kostym. De är så trygga i sig själva och så säkra på det de har att förmedla att de inte behöver något annat än sina helt vanliga, ordinära kläder. De behöver inte klä in sitt budskap i konstruerade språkdräkter, eller uppfinna nya skrivbordskonstruktioner till ord. De kan säga som det är, rakt upp och ner utan krusiduller, pilritningar eller flashiga ljud- och bild-shower. Bengan, eller Bengt Johansson som han egentligen heter, behöver inte konstra till det. Han vet mycket väl vad det är han sysslar med. Han är eftertraktad som föredragshållare men kan ändå inte riktigt begripa varför. - Det är inte ett dugg märkvärdigt, det jag säger. Det handlar bara om sunt förnuft, säger han och är uppriktigt förvånad över att så många intresserar sig för det han har att säga. Samma uppriktiga förvåning visade Stefan Lövgren när handbollslandslaget kom hem efter EM-triumfen i italienska Bolzano 1998. För första gången skulle handbollslandslaget hyllas på samma manér som Tre Kronor på Sergels Torg. Fast handbollslandslaget skulle förstås hyllas i Göteborg och laget skulle åka i en öppen buss fram till platsen för hyllningarna. Inte kunde väl folk tycka att det var så märkvärdigt det de hade gjort, resonerade Lövgren och eftersom han inte ville göra bort sig, sade han till resten av laget: - Om det inte finns några människor där, så lägger vi oss på golvet i bussen allihopa! Men visst fanns tusentals människor på plats för att hylla laget och knappast någon lär ha blivit mer förvånad än Stefan Lövgren. Kanske är det typiskt för just handbollen det där. Man är inte så van vid det ståhej och de stora pengar som omgärdar till exempel fotbollen. När fotbollen kom på tal gjorde förresten Bengan en snabb överslagsberäkning i huvudet och kom fram till att han har ungefär en tiondel i lön av vad Sven-Göran Eriksson har som förbundskapten för Englands landslag i fotboll. Visserligen hade han kunnat tjäna mycket mer pengar än han gör nu, anbuden från hugade spekulanter utomlands har inte uteblivit, men Bengan har tackat nej. Han trivs hemma och gillar det liv han lever helt enkelt. Hans ledarskapsstil där han visar stort förtroende för sina spelare har imponerat på många, men vad det egentligen handlar om enligt honom själv är den enklaste principen av dem alla, den gyllene regeln. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Att visa respekt för sina medmänniskor oavsett vilka de är. Visst är det som Bengan säger, självklart. Men i en konstig värld blir det normala exotiskt och imponerande. I en värld där många slutat tänka själva behövs det någon som kan så ett frö som så småningom kan växa upp till en självständig tanke. Det finns många skojarskräddare där ute, men de bli alla avslöjade förr eller senare, verkligheten hinner alltid ikapp dem. Däremot finns det inte så många mästarskräddare kvar längre och därför är det en lättnad att det finns en och annan som Bengt Johansson, som förstått att världsklass och ödmjukhet går hand i hand. Det är ingen tillfällighet att Bengan håller år efter år efter år. Och för er som missade Bengan i Trelleborg kan det alltså rapporteras: Bengt "Bengan" Johansson var verkligen fullt påklädd i går - hela tiden, varenda liten sekund.