Mikka och Minna mot blågult på rekordtid

För två och ett halvt år sedan genomförde Mikka och Minna första rugbyträningen. På rekordkort tid har bästa kompisarna nått landslagsnivå.

Det var i början av december som den tidiga julklappen anlände via e-post från förbundskapten Jonas Ahl.

– Jag trodde inte det var sant när jag fick mejlet. "Hej och välkommen till landslaget", stod det. Jag skrev ett svar där jag undrade om det verkligen stämde, säger Minna Ahlström.

– När jag fick mejlet tänkte jag "Oh my God!", säger Mikka.

Under ett läger i oktober visade de upp sitt kunnande och Pingvinduon är alltså två av 40 som är aktuella för landslagsspel. Men 17-åringarna får vänta på att ta på sig den blågula tröjan tills de har fyllt 18.

Till landslagets samlingar och tester är de kallade till och tanken är att de ska slussas in till landslagsspel, särskilt om de fortsätter att utvecklas. Mer eller mindre uppfostrade på Pilevallen skulle man kunna tro att rugby var ett självklart val. Men Minna, vars föräldrar båda gjort flera hundra matcher i Pingvin, tog avstånd från sporten. Fotboll var vad som gällde. Rund boll, absolut ingen oval.

Mikka, som även hon är uppväxt med en rugbyspelande mamma, tyckte ändå att det vore värt att åtminstone testa på.

Mikka försökte få med sin bästa vän. Minna vägrade.

– Sen fick jag veta att Minna tränat ett par gånger utan mig och då blev jag sur.

Efter ett par träningar var de fast. Första matchen var med Pingvins U17-lag under Trelleborg rugbyfestival i augusti 2004.

Nybörjarna förlorade första matchen, men fick sedan revansch på Vänersborg genom att vinna finalen.

– Det känns som att det var jättelänge sedan, säger Mikka.

Mycket har hänt. De två har växt ut till tongivande spelare i A-laget där Minna är uthalv och något av en speluppläggare. Mikka är fullback.

Den som tror att två och ett halvt år med rugby automatiskt leder till landslagspel har fel, menar duon. Bra tränare är en förklaring till framgången.

– Vi har spelat fotboll innan och det är en stor fördel, säger Minna.

– Sen har vi varit här på Pilevallen hela våra liv, fortsätter Mikka.

Rugbyns paradox – att man har som mål att förflytta sig till motståndarnas målområde men trots det inte får passa bollen framåt – tog lång tid att få in.

– Sedan har man fått lära sig hantera en rund boll ända sedan man var liten. Inte en sån här konstig oval sak, säger Mikka. Under oktoberlägret fick de bland annat lära sig vilket tillslag som krävs för att få till en riktigt bra spark.

– Vi fick reda på att vi gjorde rätt, men att vi ska söka efter kyss-ljudet – "Like an Angels kiss". Det räckte för att jag exakt skulle förstå, säger Mikka.

– På två dagar lärde vi oss jättemycket. Tränarna höll jättehög klass och de såg vad man behöver träna på. Det var en jättenyttig erfarenhet, säger Minna.

En intervju med de två talangerna ställer höga prov. Den ene inleder en mening och den andre avslutar. Därefter tar den förste vid igen.

– Det är för att vi vet vad den andre ska svara. De är överens om det mesta. Men liksom ett syskonpar, eller tvillingpar för den delen, så ingår även små bråk.

– Vi kan bli sura på varandra, men efter ett par minuter har det gått över. Då skrattar vi åt alltihop, säger Mikka.

Mikka och Minna. Snarlika karriärer och snarlika spelsätt.

Ja även snarlika namn – även om Mikka egentligen heter Mikaela.

– De säger ofta fel på planen, säger Minna.

– "Bra Mikka" hör man och jag kan inte förstå vad som var bra med det jag gjorde, men så är det Minna de menar, säger Mikka.

– Till och med hemma säger de fel, säger Minna.

För två och ett halvt år sedan gjorde de sitt första tränings-pass. Nu har de nått landslaget.

Hur långt har ni nått om två och ett halvt år?

– Åh, det vet jag inte. Förhoppningsvis har vi då spelat i landslaget, säger Minna.

– Ja det tror jag nog. Vi har nog nått så långt att alla i Rugbysverige vet vilka vi är, säger Mikka.

De är på god väg att skapa sig ett namn. Döttrarna är på väg att stå på egna ben. Mikka och Minna som aldrig tycks skiljas från varandra.

Martin Falkenby