Klubben som frodas lite i skymundan

Trelleborgs TK gör inget större väsen av sig på de stora tävlingsarenorna och när man stönar in de tunga baslinjeslagen hörs det inte i city, eftersom man befinner sig ute på väster, i Albäckshallen. Man trivs här ute på flanken, och man frodas i det tysta. Aldrig har man varit så många medlemmar som nu.

– Förra måndagen hade vi 45 möjliga timmar att boka på våra tre inomhusbanor och 40 var uppbokade. Så visst kan man säga att vi är ganska nära ett max. Men vi känner ännu inte att vi slår huvudet i taket, säger Jan Paulsson, som är och har varit ordförande i klubben sedan 1997.

– 21:a året. Och 21 är ju oslagbart, som man brukar säga, skrockar Jan.

Det är spel på alla tre banor även denna kväll, men ungdomarna är något färre än vanligt.

– Det är höstlov och en del är bortresta. Jag tror nog att vi är hälften så många som vi brukar vara, säger Anders Månsson, chefstränare i klubben sedan ett dussintal år tillbaka.

Båda männen har en lång historia i klubben, som spelare, ledare och tränare. Kontinuitet är ett nyckelord i TTK och nästan alltid kommer klubbens tränare från de egna leden. Det råder en prestigelöshet som kanske bäst symboliseras med hur Jan Paulsson, ordförande, påtar i städskrubben när TA-sporten kommer på besök. Mumlar något med att i en ideell förening får man inte vara kinkig med vem som gör vad. Alla får göra allt.

Men alla får också vara med.

De yngsta i klubben är sex år. Spelar med mindre nät och mjukare bollar. Den äldste har just slutat, han slog sitt sista ess som 93-åring.

– Han fyller snart 94, men han tyckte väl att han hade gjort sitt på banan, säger Jan.

Spelarna är uppdelade i träningsgrupper baserade på var de är på sin inlärningskurva. Inte utefter kön eller något annat lika dumt.

– Här har flickor alltid spelat med pojkar. Vi har aldrig förstått varför man ska dela upp dem, säger Jan Paulsson.

Det känns modernt?

– Vi går ibland på utbildningar och får höra hur man ska bedriva sån här verksamhet. Och det enda vi kan säga då är att "så har vi alltid gjort". Så vi har kanske alltid varit moderna.

Klubbens stora språng kom 1993, då man fick Albäckshallen, och 2009, då man fick hard court-banorna utomhus. Framtiden ser fortsatt ljus ut. Lagom ljus – så som man vill ha det.

– Vi stormar kanske inte fram, men vi växer sakta men säkert, säger Jan Paulsson, och Anders Månsson fyller i:

– De stora spelarökningarna i Sverige kan kopplas till exempelvis när en sån som Björn Borg kommer fram. Skulle vi få fram en topp-tio-spelare i Trelleborg kommer det också att märkas snabbt. Men det viktigaste för mig är inte hur bra spelarna blir, det är om jag kan fixa fram en tennistimme till för en kille eller tjej. Målet är hela tiden mer tennis, och mer tennis blir det.