Kim Johnsson tillbaka i Trelleborg
BILD: CLAES NYBERG På tisdag eftermiddag gjorde han en avstickare till Trelleborg där han på allvar en gång inledde sin ishockeykarriär. - Det är här jag har fått min hockeyfostran, det är här jag spenderade de viktiga åren, säger han när vi mitt i högsommarvärmen ser oss omkring i hockeyladan i Söderslättshallen. Vi går in i omklädningsrummet där han bytte om under sina första år som ungdomsspelare i Tif, Trelleborgs Ishockeyförening. - Det har hänt en del på tio år, det är ganska slitet, säger han samtidigt som han söker med blicken efter den plats han brukade sitta på. - Jag minns inte vilken det var, säger han sedan och slår sig på måfå ner på en av de nötta bänkarna. Kontrasten till omklädningsrummen Kim är van vid i National Hockey League, världens tuffaste hockeyliga, är stor. - Det är oftast väldigt moderna arenor och i vår hemmahall, First Union Center som tar 20 000 personer, har varje spelare sin egen plats med allt vad man behöver. - Det är nästan alltid fullsatt när vi spelar och fansen i Philadelphia är ganska krävande. Spelar vi dåligt börjar de genast att bua, berättar Kim. - Men det är klart, biljetterna kostar mellan 500-700 svenska kronor och då har man väl rätt att kräva en del. Kim Johnsson är uppväxt i Vellinge, började i Malmö IF:s skridskoskola som sexåring men valde i samråd med föräldrarna istället Tif redan som nioåring. - Jag trivdes aldrig i Malmö och hängde istället med min klasskompis Andreas Lindh som spelade i Tif. Det blev mycket roligare i Trelleborg där vi var ett riktigt kompisgäng, berättar han. - Vi var faktiskt ett riktigt bra pojklag, snäppet under Malmös och Rögles killar i samma ålder. Hur gick det för Andreas då? - Tror att han satsade på studierna istället, han var rätt vass i skolan. Vi har ingen kontakt i dag men jag har sprungit på honom vid något tillfälle. Kim funderar på vad hans tränare under de sju åren i Trelleborg hette. - Jag hade flera stycken, men en av dem var Göran Hansson. Han kallades "Snickaren" och jag spelade ihop med hans son Ulf, minns han. Redan som 15-16-åring kände Kim att han hamnat i rätt fack. - Men egentligen har jag alltid själv sett mig som en hockeyspelare, det är det jag alltid velat syssla med. Ändå tycker han att man som barn ska prova på mer än en idrott. - Absolut. Själv spelade jag också fotboll i Vellinge IF tills jag var 15 år. Kim har också ett annat tips till knattarna och ungdomarna som tränar flitigt i veckorna och en dag drömmer om att bli proffs. - Glöm inte att ha roligt, det är viktigast. Det är först när man blir lite äldre som man behöver träna hårt för att bli riktigt bra. BILD: CLAES NYBERG När Kim var i 15-16 årsåldern började hockeykarriären ta fart på allvar; han representerade Skåne i TV-pucken, var med i uttagningar till pojklandslaget och så småningom blev det över 40 juniorlandskamper. Sedan återvände han till Mif och där spelade han till sig en ordinarie plats i elitserien säsongen 1995-96. I december 1996 debuterade den förre Tif-backen som 20-åring i Tre Kronor. - Det var i Isvestija-turneringen, den som i dag heter Baltica Cup, minns Kim. Två år senare var han med i det Tre Kronor som blev världsmästare i Schweiz och så sent som i fjol i Tyskland, blev han utsedd till VM:s bäste back. - Sånt är naturligtvis kul. Men det finns också mindre roliga minnen i karriären, som Salt Lake City. Ingen undgick väl fiaskot mot Vitryssland i OS. Tommy Salo "nickade" in pucken som innebar att Tre Kronor kunde packa sina väskor och åka hem. - Det där kommer man aldrig att glömma. Jag fattar fortfarande egentligen inte vad som hände i den matchen. I dag är Kim Johnsson ett välavlönat proffs i Philadelphia Flyers. För ett år gjorde hans förra NHL-klubb New York Rangers en bytesaffär med Flyers. Man fick Eric Lindros mot att man skickade tre spelare till Philadelphia, däribland Kim Johnsson. För Kim blev det succé i nya klubben, men för laget blev säsongen totalt sett något av en besvikelse. - Vi lyckades inte leva upp till de högt ställda förväntningarna. Tillsammans med Detroit var vi tippade att nå Stanley Cup-finalen men istället åkte vi ut i första slutspelsomgången mot Ottawa, berättar Kim. - Det betraktades som ett fiasko och det blev ett himla liv. Bland annat fick vår tränare sparken. Hemma i Malmö sköter Kim på egen hand försäsongsträningen fram till det är dags att åka tillbaka till USA i september. - När jag kommer dit har laget tio träningsmatcher framför sig innan ligan drar igång igen i början av oktober. Då blir det åter mycket resande i flygplan kors och tvärs över USA och Kanada och vårt samtal kommer automatiskt in på den 11:e september. - Visst har det satt sina spår. Men när vi reser med laget flyger vi alltid med privatplan, så det känns trots allt rätt tryggt, säger Kim som berättar att historien med breven som innehöll mjältbrand känns mer skrämmande. - Några av dem var postade bara tre mil ifrån där vi bor. I Marlton, en liten söderförort till Philadelphia. - Vi hyr ett nybyggt radhus, det är perfekt, säger han.
