Inget oroar – annat än framtiden

Under en filt i Madrid, sjöng Galenskaparna på 1980-talet. Två decennier senare kan vi alla stämma in i Under en is i Madrid.

För visst var det ett svenskt fotbollslandslag som var under isen i en, enligt samstämmiga uppgifter, kylslagen spansk huvudstad.

Bara att erkänna att Spanien var överlägset matchen igenom. Drömfotboll med Cesc Fabregas som anförare på mittfältet. Inte 20-åringens bästa match, men hans elegans är värd all beundran.

På tal om is och 1980-tal. 2– 0-målet påminde inte så lite om ett ryskt hockeymål signerat Krutov– Makarov– Larionov. Xavi– Capdevila– Iniesta och pang upp i nättaket bakom Pekka, eller Isaksson så klart.

Fotbollsgodis på hög nivå, samtidigt ett bevis på att det svenska försvarsspelarna är alldeles för orörliga för att kunna hänga med på högsta internationella nivå. Vi har sett det förut och kommer få se det igen. Kanske till sommarens EM, om vi nu tar oss dit…

Onsdag gäller det. Årets megakrock, skulle en eller annan kvällstidning rubricera det som. Kvalrysaren mot Lettland samtidigt som kommunen ordnat en jubileumsgala där årets idrottspriser ska delas ut. Spännande för många, inte minst de inblandade, men nu satt jag i juryn och vet vilka som vinner. Hade gärna ändå varit med på galan, tyvärr måste jag jobba.

Jag har hela tiden förklarat att det hela skulle vara klart. Efter 1– 1 hemma mot Nordirland diskuterade jag möjligheterna till avancemang med Conny K. Det var när två allsvenska omgångar återstod och TFF var på rätt sida nedflyttningsstrecket med några futtiga plusmål tillgodo på BP. "Sverige är lika klart för EM som ni är för allsvenskan nästa år", sa jag och log. Conny K bara vände sig om och gick.

Likt BP är Nordirland hopplöst svårt att bli av med. Nordirland har efter 0– 3 hemma mot Island i kvalöppningen slagit Spanien, Sverige och Danmark på Windsor Park. Och med tanke på de chanser våra danska vänner skapade i lördags lär britterna inte undgå att vinna de närmaste tio åren.

Att man aldrig lär sig att inte räkna ut ett lag innan det hela är över. Det är ju idrott och där sägs det att allt kan hända. Men jag är fortfarande lika blåögd: Sverige är klart för EM.

Förutsättningarna är glasklara. Lettland ska vinna i Solna på onsdag samtidigt som Nordirland ska vinna på Las Palmas. Det händer inte. Inget av det.

Det är på längre sikt som jag är orolig. Svensk fotbolls framtid känns… iskall.

Vi har ett ålderstiget landslag. Markus Rosenberg var yngst i startelvan i Madrid. Den gode Rosenberg känns som ett fräscht tillskott bland alla åldermän. Den gode Rosenberg är fem år äldre än Fabregas. Jag klandrar inte Lagerbäck för hans uttagningar, även om jag inte kan förstå varför inte Kim Källström får ansvar att leda det svenska mittfältet.

Vi har ett U21-landslag som i förberedelserna för hemma-EM 2009 vunnit två av sju landskamper i år och som fallit mot lilleputtar som Malta och Wales. Johan Oremo och Marcus Berg nämns av vissa som självklara framtida landslagsmän och nog hade åtminstone Berg kunnat ha testats mot Montenegro förra månaden.

Men de som anklagar Lagerbäck för att inte våga ta in nya spelare glömmer lätt att inte ens klubbtränarna vågar lita på sina talanger. I stället får de bida sin tid i reservlag eller på lån i lägre sammanhang, samtidigt som det satsas på utländska spelare av minst sagt varierad kvalitet.

Med risk för att anklagas för att vara partisk så var det en lättnad att IFK Göteborg nådde framgång med sin satsning på unga inhemska spelare. För alla ska veta att det går mode även bland de allsvenska klubbarna. Tänk då vilken effekt det blivit bland klubbledare med ett guld till Djurgården eller Helsingborg.

Ämnet är i högsta grad aktuellt, inte minst i Trelleborg. Nu tror jag inte att TFF siktar så högt, men frågan är ändå berättigad: hur många brassar har vunnit SM-guld?

Med andra ord är det lätt att ta saker för givna.

Eller som Galenskaparna sjöng i visan:

Någon har kastat ett skal

genom en jak i Nepal

ingenting är som det skall

solen är blott en marschall.