Hon trivs med sin ego-tripp

Cykeln har parkerats. Snart åker rullskidorna fram. Martina Antonsson har siktet inställt på första söndagen i mars och Vasaloppet.

Den 37-åriga tonårsmamman vill inte säga att hon är den typiske motionsloppsdeltagaren.

– Alla är olika. Under Lidingöloppet sprang jag bredvid en man som tre månader innan varit en soffpotatis. Då bestämde han sig för att ta tag i sitt liv. Han anmälde sig till loppet, gick ner 30 kilo och kom i mål fyra minuter före mig.

Martina berättar om olika möten hon haft med människor, att det är en av anledningarna till att det är så roligt med de stora motionsloppen.

– Framför allt tror jag att folk har blivit mer intresserade av sin hälsa. Själv kände jag att de här loppen gav mig en väldig mångsidighet i träningen. Får man en variation i träningen tröttnar man inte. Jag tror det är det är därför det är så populärt – hälsan och så variationen.

Det var för hälsans skull som Martina Antonsson tog klivet ut i motionsspåren. Visst, hon tränade en hel del som ung, men inte motionslopp.

– Det började egentligen för sex år sedan då jag var sjukskriven. Jag var utarbetad och ett sätt att komma tillbaka var att promenera. Jag ville ha ett mål med min träning och bestämde mig för att jag året därpå skulle åka Vasaloppet. Året efter åkte jag Tjejvasan. Det var så det började.

Sedan dess är hon fast.

– Det blev en kick för mig. Året efter försökte jag förbättra min tid, så funkar man ju om man är tävlingsmänniska.

Två år med Tjejvasan fick räcka. Träningskamraterna Bo Hansson och Kerstin Olsson skulle åka Öppet spår. Martina följde med. I mars väntar det riktiga Vasaloppet.

– Det är bäst att jag snart oljar mina rullskidor. Jag har precis övergett cyklingen nu när vädret blivit tråkigt. Jag tränar två till tre styrketräningspass i veckan på Oasen. Sedan blir det kondition.

Martina Antonsson berättar att hon är i en mellanfas med mindre träning.

– Jag cyklar och löptränar, jag varierar för att det inte ska bli tråkigt. Nu måste jag komma igång med rullskidorna och få upp armstyrkan igen, armarna tar helt slut i Vasaloppet, säger Martina och tillägger att hon hoppas på en lika snörik vinter som i fjor.

– Det var kalas, många tidiga söndagsmorgnar med tre mil i spåren på Bulltofta.

Motionerandet har blivit till ett beroende. Som trebarnsförälder finns mycket annat att stå i, men när Martina själv får välja väljer hon att röra på sig.

– Det är inget extremt. Det jag älskar mest är mina morgonpromenader på helgerna. Motionen ökar mitt välbefinnande och gör att jag orkar mycket mer, klarar att hantera stressen i vardagen. Jag kan inte tänka mig att inte träna.

I sin omgivning har hon märkt ett större intresse för motionsloppen. Det snackas på gymmet och loppen blir snabbt fulltecknade.

– Jag anmälde mig till Vätternrundan för att jag kände att om jag skulle vara sugen och inte ha en plats, då vore det riktigt illa. I värsta fall får jag sälja min plats. Intresset har gått upp jättemycket, det ökar varje år.

Martina Antonssons drivkraft är laddningen inför ett lopp. Hon vet att hon måste träna, annars klarar hon det inte. Belöningen består av upplevelsen och känslan efteråt.

Nu har hon klarat En svensk klassiker.

– Jag är stolt. Man har laddningen i bakhuvudet, man vet att man inte får bli sjuk dagarna innan och då är man väldigt fixerad av att få i sig vitaminer. Efteråt är man jätteglad, man har bevisat för sig själv att man klarat det.

Om några månader är det dags igen. Vasaloppet, de nio milen från Sälen till Mora.

Övriga familjen får snällt stanna hemma.

– Det här är en ego-tripp. Det är det som är grejen, säger hon innan hon springer vidare mot nya mål.