Förlust för Klara i VM-finalen i boxning
Indiskan hade ett enormt publikstöd och fick därför också väldigt bra betalt för sina träffar. Därför tog finalen i 63-kilosklassen slut redan i andra ronden då Lalranliani tog en 15-poängsledning.
– Visst, hon var bättre i dag, men inte så mycket bättre. Det kändes som om jag mycket väl skulle ha kunnat förlora med bara en poäng. Jag kände mig inte så hårt träffad och jag kände att jag träffade med flera raka slag. Men jag fick inte betalt för mina slag, säger Svensson, som är besviken på att inte ha fått chansen att gå hela matchen.
– Det är ju klart att jag är sur över förlusten, och framför allt för att förlora på det här sättet. Jag kände mig också lite seg i kroppen i dag, det var fjärde matchen jag gick här i VM. Och så har jag en skada på knogarna. Jag har fått en kortisonspruta och utan den hade jag inte klarat det här. Nu är jag väldigt slut, mentalt och fysiskt. För 19-åringen från Höllviken har det varit ett dramatiskt VM, inte enbart för att hon överraskande gick till final. Samma dag som hon skulle boxas i kvartsfinal blev den taxi som hon och landslagskompisen Jenny Hardingz åkte med från centrumet till hotellet attackerad av någon som körde en påle rakt igenom bakrutan på bilen.
– Det var lite chockande. Vi hade ju kunnat få den rakt i nacken. Nu klarade vi oss med lite skärsår efter glassplittret.
– Vi har fått stor uppmärksamhet här i Indien, och det har mest varit skoj. Men det har känts som om man gått med något i pannan för alla vänder sig om efter oss blonda svenskor. Förbundskaptenen Erik Bredler är väldigt nöjd med Klara Svenssons insats.
– Hon lyckades samla ihop sig otroligt bra till kvartsfinalen efter attentatet mot taxin. Det var en stark prestation att vinna den matchen. Och så vann hon ju över den regerande världsmästarinnan (ryskan Julia Nemtsova) i semifinalen, säger Bredler.
– Klara kämpade på bra i finalen, men publiktrycket var enormt. Jag fick själv slåss vid ringhörnan med alla fotografer som trängdes där.
Nu ska Klara Svensson åka hem och läka sina skador.
– Det är sedan bara att träna ännu hårdare. Trots allt är jag stolt över det jag gjort. (TT)
Ingela Ahlberg