Envisa systrar skrev in sig i rekordrullorna

TRELLEBORG. Den 17 februari 2001 simmade fyra TSS-tjejer 4x100 meter medley på 4.07,36 i Malmö. Kvartetten Camilla Johansson, Ida Mattsson, Hanna Jaltner och Sandra Steffensen belönades därmed med SM-guld på kort bana.

Gott så, men det var tiden som var det anmärkningsvärda; inget annat klubblag i världen hade någonsin simmat snabbare. Nytt svenskt rekord var det också.

– Camilla var svensk mästare på rygg, Hanna Jaltner var svensk mästare på bröstsim, Ida simmade fjäril och jag tog hand om frisimmet. Det var ett jättebra lag, alla var på landslagsnivå, säger Sandra Steffensen som kommer ihåg SM-kvällen i Malmö som ett av de roligaste simmarminnena.

– Jag minns att jag var väldigt nervös innan jag skulle i och simma sista sträckan; de sa ju att vi hade en kanontid på gång.

En kanontid blev det. 4.07,36 hade räckt till SM-guld på 4x100 meter medley både 2002 och 2003 samt även så sent som 2007.

Vid årets kortbane-SM i Göteborg satte Väsby det nu gällande svenska rekordet på 3.57,58. TSS rekordtid från 2001 hade räckt till en fjärdeplats i år, i hajdräktens tidevarv.

– En rolig händelse, så tänkte man inte så mycket då, nu i efterhand känns det på något sätt större; gud vad gjorde jag liksom. Då var man mer inställd på nästa grej direkt.

Dagen före medleyrekordet hade TSS också simmat hem guldet på 4x100 meter fritt. I laget ingick Caroline Steffensen, Emma Pålsson, Ida Mattsson och Sandra Steffensen och det blev svenskt rekord där också – 3.45,81.

Caroline Steffensen skakar lite lätt på huvudet, försöker erinra sig men lyckas inte riktigt.

– Det är pinsamt, men jag minns mer när vi satte nytt svenskt juniorrekord tidigare. Det var vi två, Emelie Olsson och Emma Pålsson, berättar hon.

Framgångarna var många för TSS i slutet av 90- och i början av 2000-talet. Mattias Ohlin var det stora affischnamnet. Där bakom poppade talangerna upp, en efter en fann de vägen till mästerskapsmedaljer och landslag.

Två av dessa var Caroline och Sandra Steffensen, två systrar som en dag skjutsades till simhallen för att lära sig simma och som hittade en sport som kom att spela en stor roll i livet.

– Det jag minns när jag tänker tillbaka på simningen är när jag och Sandra stiger upp klockan fem på morgonen och cyklar fyra-fem kilometer till morgonträningen. Sedan låg vi där och gnetade ihop. Vi hade en grov macka med oss. Sedan var det skolan, därefter var det hem och äta och så ner till träningen igen, berättar Caroline.

– Vi hade alltid varandra, vi pushade varandra mycket, tillägger Sandra.

Tävlingsmomentet fanns med hela tiden, både i bassängen och under cykelfärden till träningen. Och det missades inte ett träningspass, bara om de var ”dösjuka”.

– Jag är väldigt tävlingsinriktad, väldigt envis. Det är fortfarande så att jag kan vilja ligga lite före när vi är ute och går, säger Caroline och skrattar.

Talang, målmedvetenhet och träningsvilja tog dem långt. Båda nämner tränaren Per Holmquist som en man att tacka för mycket.

Andra tränarfavoriter var Tomas Råd, Magnus Christoffersson, Anette Christoffersson och Caroline Persson.

– Det var roliga träningar. Per satte på en stor stereo vid bassängkanten och sedan körde vi. Det var mycket humor, det var party i vattnet, berättar Caroline.

Det var i den gamla simhallen på badhuset allt började. Sandra och Caroline Steffensen blir igenkända när de kommer tillbaka till den bassäng där de tillryggalagt så många längder.

– Det var där nere i den hörnan det började, med plask och lek, säger Caroline Steffensen och pekar.

– Ska ni göra comeback, undrar en man som simmar lugnt i bassängen.

Nej, någon comeback blir det inte försäkrar de. Sandra, 27, och Caroline, 25, är färdiga med sina simkarriärer.

För Carolines del tog den slut redan när hon var 19 år. Då hade hon kämpat mot ätstörningar i flera år.

– Ibland kan jag tänka att jag slutade för tidigt. Om jag bara fått hjälp med de problemen hade jag inte behövt sluta. Det var lite medaljens baksida; nu får alla hjälp om de har ätstörningar eller har någon skada. Så var det inte riktigt då. Mina tränare visste ingenting om det.

Caroline har just flyttat till en lägenhet i Trelleborg och pendlar till jobbet som förskollärare i Malmö.

Sandra är hemma på julsemester. Hon bor sedan 2003 i Phoneix, Arizona i USA. Först blev det collegestudier, nu jobbar hon som redovisningsekonom och sedan en tid tillbaka pluggar hon en mastersutbildning parallellt med jobbet.

Har du flyttat till Phoneix för att stanna?

– Jag trivs jättebra där borta, jag har många vänner och jag har alltid tyckt om värmen, det är ett bra klimat. Men hemma är alltid hemma. Nackdelen är ju att det är långt till familjen. Jag kommer att stanna tills utbildningen är klar, sen får vi se. Jag vill inte lova något.

Till Phoenix flyttade hon för att få en nytändning efter alla år i bassängen i Trelleborg. Men något lyft för simkarriären blev det inte; sina bästa år internationellt hade hon redan i slutet av 1990-talet. Som 16-åring gick hon till i final på 100 meter fritt vid kortbane-EM i Sheffield 1998.

Tillsammans med Louise Jöhncke, Anna-Karin Kammerling och Therese Alshammar skulle det blivit ett guld och nytt världsrekord på 4x100 meter fritt också.

– Det var mitt första stora mästerskap och ett internationellt genombrott. Tyvärr blev vi diskade för överväxling på lagkappen, säger Sandra.

En sak har simningen lärt dem framför andra: disciplin.

En träningsfylld vardag var tvungen att vara väl planerad för att läxläsning och annat skulle hinnas med.

– Många sa att de tyckte det verkade vara ett tråkigt liv med all träning, berättar Sandra.

– Det är bara goda minnen nu efteråt. Man tänker hur lycklig man är som har hittat något som man tyckt var roligt och som man har hållit fast vid. Vi var som en stor simfamilj, säger Caroline Steffensen.

Efter karriären har Caroline varit tränare i både TKS och TSS. Nu hinner hon inte på grund av jobbet.

För Sandras del ägnas dygnets timmar till största del åt arbete och studier.

Men de följer simningen så gott de kan.

Och ibland simmar de själva också.

– Jag brukar ligga och klocka mig själv, säger Caroline.

– Jag försöker låta bli att kolla på klockan, jag är rädd att det inte ska gå tillräckligt snabbt, säger Sandra.

Elitkarriären är över, men tävlingsinstinkten lär för alltid leva kvar hos systrarna Steffensen.