En sport på tillbakagång

Höstens intåg hade kunnat vara en förklaring till att Östervångsstadion ligger öde. Men luften är fortfarande ljum och när molnen skingras vittnar förmiddagsvädret om ännu en i raden av fina höstdagar.

Vid bortre kurvan syns en ensam man ute på snabbpromenad. Men varför går han på friidrottsbanan och inte på gångbanan på andra sidan stängslet?

Svaret på den frågan är att det är 20 minuter kvar till distriktsmästerskapen i gång. Mannen, som gott och väl uppnått pensionsålder, värmer upp inför tävlingen.

Han får snart sällskap. Totalt åtta personer är inblandade i ett DM som måste vara ett av de lättaste att vinna medalj i. Av de åtta tillhör tre arrangörsstaben.

– Tyvärr är vår sport inte så populär längre, säger Lennart Roos, ansvarig för gång- och vandringsavdelningen inom IOGT-NTO i Trelleborg.

Till tävlingen har ungdomar bjudits in för att få prova på, men ingen har nappat.

Fem deltagare i tre olika klasser, det är vad årets DM innehåller. Ingen av de fem är under 60 år och de tävlar således i veteranklasserna.

– Förra året hade vi sex ungdomar, varav en riktigt lovande. Tyvärr har ingen anmält sig i år, säger Lennart Roos. Han är inte glad över utvecklingen, men har tvingats vänja sig. Det är så här det sett ut under de senaste åren. Återväxten är i stort sett noll.

– Vi har tappat folk. I Tyskland och Polen är det fortfarande populärt med gång, men inte här i Sverige, säger Lennart Roos och ser moloken ut.

– Det här är ändå en olympisk sport.

Samtliga i den lilla församlingen är medvetna om att de, även om den har olympisk status, utövar en udda sport.

Med några minuter kvar till start berättar Olle Nilsson, Heleneholm, att det var många som var med när han gjorde sin första DM-tävling i mitten av 1980-talet.

– Då var vi 40 eller 50 deltagare, varav många ungdomar. Nu är vi nere i sex, säger Olle Nilsson som är ovetande om att en föranmäld ringt återbud.

Gångsporten är i stort behov av aktiva. Men problemet är inte veteranklasserna. Nej, det är ungdomar som behövs och de behövs nu.

– Det är bara att erkänna att antalet aktiva har minskat. Vi har tappat klubbar och hela distrikt har försvunnit, berättar Börje Hansson, ledamot i Svenska gång- och vandrarförbundet.

Då Skåne är en av de vita fläckarna på den svenska gångkartan är Bengt Hansson överraskad över att det överhuvudtaget arrangeras ett DM.

– Jag ser nästan aldrig någon från Skåne på våra tävlingar. Vid SM ställde ingen upp.

Runt hundra gångare deltog vid SM som avgjordes i augusti. Många fler aktiva än så finns det inte. Förbundet har anställt en ungdomskonsulent i ett försök att locka nytt blod till sporten.

– Men efterfrågan är inte stor. Och finns det inte några ledare och inga klubbar så hjälper det inte hur många skolor man besöker.

På några platser har man lyckats. Bo Gustafsson, som vann OS-silver 1984, har ett 30-tal ungdomar i GK Steget i Göteborg. Många av dem har invandrarbakgrund.

– Nästan alltid är det gamla gångare som tar tag i det. Problemet är att vi har så många veteraner som själva åker runt och tävlar i stället för att bli ledare. Det är ingenting jag sagt högt tidigare, men fortsätter man att tävla i klass efter klass så får vi inte fler ledare, säger Börje Hansson.

Det är en dyster bild som målas upp.

Om det är tidigare aktiva som blir ledare och de aktiva blir färre kan de vita fläckarna på gångkartan snabbt bli fler.

Ett förslag som diskuterats är att gång ska ingå i friidrottsförbundet, så som är fallet internationellt.

Friidrottsklubbar finns på många håll och tillgängligheten till gång skulle öka.

– Jag är inte säker på hur friidrottsförbundet ställer sig och inte heller hur gångförbundet ställer sig. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Vad händer om friidrotten inte bryr sig? Nu har vi kontroll över vår egen ekonomi, säger Börje Hansson. På Östervångsstadion är klockan 11 och starten sker i vilket ögonblick som helst.

– Nu väntar vi bara på domaren, säger Lennart Roos.

– Det behövs ingen domare, säger Olle Nilsson. Här är ingen som springer ändå.

När Jan Nilsson, domaren som kört lite fel på vägen, anländer ställer startfältet upp på linje.

Den talföre Olle Nilsson ser sig om.

– Så här få har vi aldrig varit.

Jan Nilsson vill gärna att samtliga deltagare tar sig i mål och ger ett sista råd precis vid starten.

– Nu gäller det att ha raka knän. Nu gäller gång, gång gång.

Fältet är iväg och domare Nilsson förklarar att människor som uppnått mogen ålder har svårt att ha sträckt ben vid fotisättningen.

– Det är nästan omöjligt i den här åldern och därför har vi viss tolerans för veteraner.

Redan på första varvet är det lilla startfältet utspritt.

Det är inte bara farten som varierar. Stilarna är lika med deltagarantalet.

Forcerande gång med kraftigt pendlande arm- och axelrörelser.

Framåtlutad stil, blicken i backen och lätt stapplande gång.

– Den som går mest gångmässigt är Tanja, säger Jan Nilsson.

Tanja Bogrens höfter rullar, benen är sträckta och fötterna sätts ner nästan som på linje. Dessutom är armarna i rät vinkel.

Hon och de övriga i sällskapet tillhör de sista entusiasterna i Skåne.

Lennart Roos avslutande ord när ändå en strimma hopp.

– Hade jag fått 15 eller 20 som satsat så hade kunnat komma hur långt som helst i Sverige. Vi måste bara finna dem.

Martin Falkenby