"Detta är bara början"

Han hade just lämnat Atlantens vågor för lugnare vatten i hotellpoolen. Solen var på väg ned, liksom den nyöppnade ölen. Mobilen ringde. Täckningen var svag. Ny signal. Men inte heller denna gång gick det att få kontakt.

När det ringde en tredje gång gick Rasmus Bengtsson iväg för att kunna svara och få svar på vem som gömde sig bakom det dolda numret.

- Hej Rasmus! Det är Roland Andersson. Efter en fin säsong i klubblaget och U21-landslaget har du gjort dig förtjänt av en plats i landslaget. Jag och Lasse vill se dig på januariturnén i Kalifornien för möten med Mexiko och USA.

Rasmus Bengtsson hade inte en tanke på vare sig A-landslaget eller januari under sin semester på Kanarieöarna. Men när han hörde "Roland Andersson" förstod han att samtalet var av speciell karaktär.

- Det pirrade till, säger Rasmus om känslan av att bli kallad till uppdrag med fotbollslandslaget.

Rasmus Bengtsson haralltid känt sig speciell. Åtminstone i fotbollssammanhang. Det är lätt att göra det när man varit i en av Sveriges största och mest framgångsrika klubbar sedan fyra års ålder. Det blir inte sämre av att det lag man tillhör, årskullen, tillhör en av landets bästa. Om man sedan, som Rasmus, är en av de bästa i det laget, ja då är det lätt att tycka att man är något extra.

- Jag är uppvuxen på Malmö Stadion, var väl mer där än jag var hemma nästan. Vi var bland de bästa lagen i Sverige. Men steget var större än jag kanske trodde. Det sista året i juniorlaget fick jag höra att jag var bekväm. När det var dags för löppass kanske jag gjorde något annat. Man kanske inte var ute på banan och sprang direkt, säger Rasmus och ler.

Han ville inte göra det hårda jobbet. Det behövdes inte. Han var ändå bäst.

- Tom (Prahl, dåvarande A-lagstränare i MFF) sa till mig att jag var bland de bästa på matcherna, men för att bli något måste jag även vara bland de bästa på träningarna. Du kan inte gå en hel vecka och bara lalla runt och vänta på match, sa han. Men jag var lite dum och naiv och sa att det är matcherna som gäller. Det var vad jag sa till Tom.

Fotbollslivethadegåttspikrakt fram till 18 års ålder. Då flyttades några juniorer upp som fick träna med A-lagsspelarna. Inte Rasmus.

Han som alltid tillhört de främsta blev kvar i juniorlaget.

- Då tappade jag motivationen. Det var roligare att träffa kompisar och vara med dem än att åka till träningen. Det blev inte lika seriöst. Träningen blev ett måste.

Han var i kontakt med Höllvikens Gif i division två. En övergång var nära. Betydligt närmare, ja gångavstånd till träningarna som dessutom var färre till antalet. Att spela fotboll för att det är roligt, så som det en gång var när han började spela.

- Kompisar i Malmö försvann, det kom in nya i laget. Det gick inte bra för mig som back och jag började lattja på träningen som forward. Jag tog det inte på allvar och då var det enklare att vara anfallare. Sedan började det gå bra för mig i anfallet.

Snart var det dags för en ny säsong. Nya lärlingar skulle upp och denna gång kom Rasmus med - som forward.

- Det var 2006, Sören Åkebys första säsong. Jag fick vara med på hans roliga försäsong; utan boll i två månader. Jag tror inte jag hade ett bollpass med Åkeby. Det var bara löpträning och fysträning.

När så TFF, som var i behov av att förstärka forwardssidan, hörde av sig nappade Rasmus.

- Jag tvekade aldrig. Jag tänkte att jag inte ville gå ett år till i Malmö. Jag hade kört fast. Jag behövde ett miljöombyte, en nytändning.

Det fick han.

- Hela året var jag anfallare i superettan. Jag gjorde kanske bara fem matcher från start, så det gick väl sådär. Men det gick bra i B-laget så det var ett viktigt år.

Rasmus köptes loss och skrev ett treårskontrakt som den unge forwardsreserv han var.

Trelleborg hade tagit klivetupp till allsvenskan igen. Klubben sökte forwardsförstärkning, köpte in dansken Olcay Senoglü strax före seriepremiären och Rasmus fick bara göra ett inhopp under våren.

Han började tvivla på sin kapacitet.

- Det var kul till en början, sedan kände jag att jag inte hade så mycket mer att ge som forward. Jag kunde inte utvecklas så mycket mer. Jag var kanske inte lika dribblingssäker som en anfallare, var kanske inte lika löpvillig som en anfallare. Jag hade ett enkelt anfallsspel. Det gick på lägre nivå, men inte riktigt i toppen av superettan och allsvenskan.

Öppningen kom.

TFF fortsatte sin forwardsjakt även under sommaren. Två provspelare skulle testas i U21-serien mot Kalmar FF. Rasmus, som hade spelat mittback på några träningar, frågade om han fick flytta ner i backlinjen mot Kalmar. Han fick klartecken och klarade återkomsten till försvaret med den äran.

Han hade då varit i kontakt med sin gamla juniortränare Jack Jensen som ville ha honom till Lunds BK i södertvåan. Intresset var ömsesidigt.

Några dagar senare, den 14 juli 2007, satt han åter på bänken i det allsvenska mötet hemma mot Gais. I bortamatchen veckan innan hade han gjort sitt första allsvenska mål efter ett lyckat inhopp.

Nu kunde han se att lagkapten Linus Malmqvist drabbats av en huvudskada. Ett byte var påkallat. Det fanns två alternativ: Christian Ahlström eller Rasmus Bengtsson.

Conny Karlsson berättade efteråt hur han tänkte:

- Vi hamnade i en lite konstig situation eftersom jag inte hade tvekat att använda Christian om det hade handlat om spel från start. Jag hade inte sett Rasmus spela mittback, men han hade gjort en väldigt gedigen insats i positionen med U21-laget mot Kalmar, sa TFF-tränaren i TA den 23 juli 2007.

Samtal mellan Rasmus och Jack Jensen följde,

- Hade inte matchen mot Gais kommit så hade jag lånats ut till Lund. Jack tyckte att jag skulle vänta; "du kan om du själv vill", sa han.

Rasmus ler snett åt historien.

- Conny hade kunnat satt in Ahlström för Linus. Då hade det kanske sett helt annorlunda ut nu. Men han kastade in mig som mittback och sedan dess har jag spelat där.

Rasmus är mitt mellan tvåträningar. Förmiddagspasset i Anderslöv är han nöjd med. Frånsett det geografiska läget.

- I dag blåste det riktigt. Ärligt talat är det ingen höjdare. Egentligen är det katastrof att det inte finns någon konstgräsplan i Trelleborg. Planen ligger uppe, mitt ute i ingenting.

Vi äter lunch i Höllviken. Det är här Rasmus känner sig hemma.

- Jag har alltid trivts fantastiskt bra här. Jag har haft bra vänner och bra skola, har trivts med allt jag har gjort. Allt runtomkring har passat in.

Han pratar om hur viktigt det varit med en bred idrottslig grund. Han spelade innebandy till 15 års ålder, har spelat tennis med familjen och kompisar, streetbandy och ishockey på skoj.

- Jag spelade lite med brorsan och hans kompisar, några av mina kompisar. Jag umgicks mycket med min bror. Hängde oftast med han och hans kompisar, spelade bandy. Han är fem år äldre och jag fick alltid mycket skit när jag mötte de äldre. Fintade jag bort någon av dem fick jag ofta en smäll efteråt eller i nästa situation. Det är alltid lätt att hacka på de yngsta. Det var ju kompisar och jag ville alltid vinna mot de äldre, speciellt min bror.

Rasmus Bengtsson är på vägatt hitta den utstakade väg till en framgångsrik karriär som han en gång var inne på. Han säger att han behövde mogna och det har han gjort.

Rasmus berättelse skulle kunna vara kortfattad om man bara ser till inhoppet mot Gais i juli 2007, debuten i U21-landslaget i februari 2008 och så nu januariturnén med Lagerbäcks landslag.

- Jag har alltid haft kvaliteter. Sedan har motivationen ibland försvunnit, men någonstans har jag vetat att jag kan, att jag håller på den här nivån. Med lite tur har jag kommit dit där jag är nu. Jag hoppas att det inte stannar här, att detta bara är början.

Var slutar det då?

- Drömmen är någon av de tre stora ligorna. Helst Premier League, det har alltid varit nummer ett. Men Spanien är inte helt fel. Men som sagt, det är fortfarande drömmen.

Vad krävs för att nå dit?

- Jag har bevisat att jag håller bra klass i allsvenskan. Sedan gäller att bevisa att jag håller en längre period eller om jag får chansen att sticka iväg redan nu. Det gäller att ha lite tur, att få spela och inte ha för brått iväg till något jättestort.

Lunchen är över och Rasmus Bengtsson är på väg till eftermiddagspasset, ett av han sista innan avresan till USA.

- Jag är stolt, inte nöjd. Jag känner mer att det ska bli roligt, en stor utmaning. Jag kan inte misslyckas, bara lyckas. Lägret handlar inte om att jag ska komma med i VM-kvalet i år utan mer att jag kan vara med och konkurrera nästa år. Det handlar om att få erfarenhet, så att jag vet hur det går till nästa gång.

- Jag hoppas på att få spela. Det ska bli roligt att få komma bort, få träna med killarna, träffa nytt folk, nya ledare och förhoppningsvis få toppa det med att få spela och göra bra ifrån sig. Att få göra en riktig landskamp. Att se hur man klarar sig mot Nannskog och de andra på träning.

Blåsten i Anderslöv byts dessutom ut mot ett par veckor i solen i Kalifornien.

- Det är väl det som ska bli skönast, säger Rasmus Bengtsson glatt.