Asu: "Tack för senast!"

Senast Stavsten och Malmö möttes fick matchen ett dramatiskt slut. På lördagen fick alla möjlighet att med egna ögon se att dramat för knappt tre veckor sedan slutade lyckligt.

När båda lagen stod uppställda för att spela om den avbrutna matchen, stegade Linus Asu in och ställde sig i mitten - inte långt från den plats där han segande ner med hjärtstillestånd.

I stället för en handboll hade han nu blombuketter i sin hand. En efter en ropades hjältarna upp. En efter en fick de en blomma och en kram av Linus Asu.

- Det var känslomässigt. Jag sa tack för senast och så gav jag dem en kram. Det var trevligt att se dem som räddat livet på mig, sa Linus efter matchen.

Daniel Thysell, spelaren i Malmö som spelade en av huvudrollerna i hjälpinsatsen, sa att han tyckte det var svårt att ladda om till matchen.

- Jag blev sjukt rörd. Det var jäkligt annorlunda. Jag fick ta ett extra varv för att rensa tankarna och förbereda mig på matchen.

När han kom till Söderslättshallen träffade han Linus som visade upp den inopererade defibrillatorn.

- Hans nya livräddare. Hans lill-Buddha, sa Mattias "Buddha" Thysell och garvade.

Linus Asu tyckte det var trist att hans Stavsten förlorade och att tränaren Dejan Nedic skällt i omklädningsrummet ansåg han vara rätt.

- Det förtjänande vi.

"Vi"?

- Ja, jag är fortfarande med i laget. Vi var inte bra i andra halvlek, spelade för individuellt. Men det var skönt att vara tillbaka.

Hur var det att titta på?

- Nu inser jag hur mycket jag kommer att sakna det, nu när jag är i hallen och ser matchsituationer. Jag saknar smällarna, jag saknar att ha ont i kroppen.

Närmast väntar julfirande och sedan nyår i New York. I slutet av januari ska han genomföra ett fystest för att få definitivt svar på vad som felar hans hjärta.

I måndags började han arbeta, om och när han kommer tillbaka till handbollsplanen vet han inte.

- Jag har haft kontakt med en som spelar med en hjärtdefibrillator inopererad. Samtidigt är det en rätt viktig grej som jag har i mig nu.

- I princip har jag bestämt mig för att sluta. Men jag vet inte hur jag tänker om ett år eller så.