A-laget eller inget för största löftet
Egentligen skulle Oliver Oliveros redan ha slagit igenom. Han var där uppe bland de främsta spelarna födda 1989.
Han säger själv att det inte går att tänka på vad som kunde ha hänt om inte olyckan inträffat.
Ödet bestämmer och ödet bestämde att Oliver Oliveros skulle bryta benet på fotbollsplanen.
Vad som kommer att hända vet ingen. Han säger att han ska göra allt för att ta en plats i TFF 2009, att få vara kvar i klubben.
- Om jag förtjänar en plats, om det räcker, det får jag överlåta åt Tom och Alf.
Karriären började i Skegrie. Byagänget spelade skjortan av de flesta av sina jämnåriga. Oliver Oliveros stack ut redan då. Han petade bollen förbi sin motståndare, sprang och gjorde mål.
Då, innan tonåren, när livet är som enklast, gjorde Oliver Oliveros fotbollen till en enkel konst.
- Jag utnyttjade bara det jag var bra på, jag hade hittat det. Det är inte alla som hittar det, inte lär sig använda det. Själv har jag alltid haft fördel av min snabbhet.
När lagkamraterna tröttnade valde Oliver fotbollen, bytte till TFF och fortsatte att utvecklas.
Han tog en plats i Skånelaget, såg fram emot sommaren och elitlägret i Halmstad. Då, 2 maj 2004, råkade Oliver Oliveros ut för en smärtsam olycka.
Frustrerad över att både hanoch lagkamraterna missat mängder av chanser satsade Oliver lite extra i en duell med målvakten. Målvakten trodde att han var etta på bollen. Oliver tyckte att han var etta. Försvararen som kom jagande efter försökte nå bollen.
Oliver sparkade. Målvakten sparkade. Försvararen tryckte till.
- De splittar mitt ben rakt av.
Höger skenben och vadben hade gått av. Rakt av. Ett av benen stack ut.
Olivers sextonde sommarblev inte alls som de tidigare. Han fick inte springa med bara fötter på tjockt grönt gräs. Det kan vara tungt nog.
Vad han inte visste då var att det skulle bli värre. Mycket värre.
Han opererades sammanlagt sex gånger. Bland annat upptäcktes att benet läkte ihop snett och operationen fick göras om redan efter några dagar.
I tre och en halv månad, hela sommaren, gick han gipsad.
En vecka efter det bröt han benet igen.
- Jag bröt det på samma ställe, vilket de sagt var helt omöjligt eftersom benet blir ännu starkare efter ett brott - om det nu läkt på rätt sätt. Mitt ben hade inte läkt rätt, eller möjligtvis inte läkt helt klart heller.
Åtgärden blev nu att sätta in skruvar och spik, samma åtgärd som valdes bort första gången med motivering att Oliver var för ung.
- Jag kan inte säga att jag har haft tur med det här benbrottet.
Sviterna efter kollisionenbestår än i dag.
- Det händer fortfarande när jag får en smäll och faller till backen att jag kollar och ser på mitt ben om det fortfarande är kvar. Så någonstans sitter det kvar, men det är ju inte så att jag tänker på det när jag går in i duellerna.
Fysiskt är det värre.
- Det blev bra till viss del. Jag kan ju springa, jag kan göra allting. Men det har ju fått sina konsekvenser. Jag har fått skador på andra ställen.
Oliver berättar att hans rygg har blivit sned. Han kan inte springa på hårda underlag, för då värker det i hans ben.
- Det är inte hundra procent, det kommer det antagligen aldrig att bli heller. Men det gäller att bita ihop. Jag tror mycket sitter i psyket också. I stället för att tänka på hur ont det gör så får man tänka positivt i stället. Det har man lärt sig med åren.
Oliver vill inte klaga. Han villköra på. Kroppen är bättre än någonsin efter olyckan.
Han har utsatts för en hård prövning; omställningen från framgång och gemenskap till skadeelände och den långa och ensamma vägen tillbaka.
- Det var hårt att ta, det tog på mig väldigt mycket. Många gånger har det varit extremt ensamt, det har varit tufft. Många gånger har jag funderat om det verkligen varit värt det.
Han vill tillbaka där han en gång var - landets främste forward i sin åldersgrupp, eller åtminstone visa att han fortfarande duger. Men medan lagkamraterna från Skånelaget spelar utomlands eller i allsvenskan springer Oliver på konstgräset i Anderslöv för att visa A-lagstränarna att han är värd att satsas på.
- Det händer att jag tänker tillbaka på den tiden. Vad hade hänt om jag inte brutit benet, var hade jag då varit? Men det går ju inte att tänka så. Det finns en mening med allt, det tror jag iallafall. Om det är att jag ska fortsätta spela fotboll eller om det finns andra planer, det återstår att se. Jag kan inte mer än att göra mitt bästa på varje träning.
- Det är nu det gäller. Antingen bära eller brista.
Tom Prahl vill inte genågra omdömen om Oliver Oliveros. Inte nu under testperioden. Men faktum är att klubbens största löfte någonsin kan var på väg att falla bort i gallringen.
Oliver Oliveros har funderingar på att ta upp studierna, han kan tänka sig att studera till läkare om det nu inte blir någon förlängning i TFF.
- Det är mycket som krävs och det gäller jobba helhjärtat över lång tid för att bli läkare. Fotbollen blir tufft att lämna helt, kanske trappar jag ner. Men eftersom jag inte vet något om framtiden vet jag inte hur jag kommer agera heller.
