Strömlinjeformat och tråkigt album

Vi börjar med att dra några snabba växlar och knipa några billiga poäng:

I de allra första fraserna på Band of Horses tredje album sjunger Ben Bridwell om en hiss, i en hotellobby till på köpet. "An elevator in the hotel lobby has a lazy door", berättar han till ljudet av tvättäkta renskrubbad hissmusik.

Nyheter • Publicerad 19 maj 2010

Låten handlar om hemlängtan och, får vi anta, om turnéleda; om livet som ett permanent tillstånd av turnévakuum. Band of Horses har sällat sig till de tusen och åter tusen band som en bit in i karriären inte har något annat än flygplatser, turnébussar, hotell och soundcheck att sjunga om.

Är det jag skriver förhastat? Är det orättvist? Visst är det. Låten har faktiskt en poäng, en oväntad skruv, när Ben Bridwell avslutar med att sjunga att han faktiskt inte vill komma hem. Hans lyrik är inte alls lika lat som den där hissdörren han diktade om.

Annons

Men det gör inte plattan till ett särskilt mycket större äventyr. "Infinite Arms" är ett strömlinjeformat och tråkigt album som visserligen är fyllt av melodiösa poplåtar, men som låter själlöst och kalkylerat för största möjliga masskonsumtion och minsta tänkbara motstånd.

Det bekräftar en misstanke jag länge haft och en som inte trängt in i mitt huvud förrän nu.

För det första: Band of Horses vill inget hellre än att växa upp och bli ett yvigt arenarockband. Tendensen fanns redan när jag såg dem live första gången, i Roskilde sommaren 2008. Min kärlek till bandets två första album har inte varit den samma sedan dess.

För det andra: albumtiteln "Everything All the Time", en fras ur The Eagles "Life In the Fast Lane", är inte alls ironiskt menad.

Åtskilligt på detta nya album låter som en urvattnad 70-talstagning av The Beach Boys; lite grann som Lindsey Buckingham, kanske, men mer som Ted Gärdestad i Polarstudion. Melodiöst lättflytande och menlöst.

Men problemen handlar inte enbart om att bandet positionerat om sig och börjat intressera sig för genrer som vi vant oss vid att betrakta som lättviktiga. Här finns också countrylåten "Older", med dragningar åt Gram Parsons, och den intrikat arrangerade koralen "Blue Beard" som ligger väldigt nära Fleet Foxes. Men musiken är oförminskat ytlig, vilken genren än är.

Bästa spår: NW Apt

Henrietta Johansson

Håkan Engström

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons