Pseudonym med tydlig identitet

Ifall du hette Conor O’Brien skulle också du skaffa dig en pseudonym – ingen vill ägna tio minuter varje dag åt att inför obekanta inskärpa att ”det är Conor, inte Conan”.

Ifall du lät som den irländske låtskrivaren och sångaren Conor O’Brien skulle också du med omsorg välja en intetsägande pseudonym – ingen vill slösa bort värdefull tv-soffetid med att inför ytligt bekanta lyssnare inskärpa att ”det är Bright Flies, inte Bright Eyes”. Du behöver inte spela kritikerna i händerna.

Conor O’Brien är på rask väg att skaffa sig en egen röst och en repertoar som inte behöver hjälp av en genretypisk bandetikett för att hitta fram. Debutalbumet som Villagers är fyllt av milt uttrycksfull singer/songwriter-pop som utifrån ett nästan viskande utgångsläge tillåts vara storslaget dynamisk utan att någonsin bli bullrig.

Han skaffade sig branschvana, om än inte riktigt ett namn med bandet The Immediate som under andra hälften av 00-talet spelade postpunk- och Radioheadinfluerad pop med kantiga gitarrprylar och alldeles för högt mixade basfigurer. Detta är på alla vis bättre, och håller kurvan i sig så kan 10-talet vara hans.

Det förflutna känns igen i ”Ship of Promises”, men musiken på större delen av O’Briens nya album vecklar ut sig med en helt annan lätthet, mer subtil och mer mångfacetterad. ”I Saw the Dead” är ett rytmiskt hårt drivet inledningsspår, men flödena i stråkarret och pianotrafiken går i alla tänkbara riktningar. Om det står en poppolis och dirigerar så är han snarare en pragmatisk Sufjan Stevens-typ än en paragrafryttare.

O’Briens sköra tenor, nästan barnslig, står i bjärt kontrast till texterna som ibland bär på långt mer Weldschmerz än vad som ryms i ett par kortbyxor. Ibland blir det till en effekt, ibland vill man stänga öronen och trösta sig med att det är varje generations rätt att få brottas med de stora frågorna och de igenväxta metaforerna, och att brottningsmatchen för just Conor O’Briens del tycks närma sig slutet. För varje ”poison as sweet as nectar” och skildring av förlorade illusioner finns en välfunnen formulering som verkar bottna i egna erfarenheter.

Och i vilket fall som helst är det svårt att argumentera mot en graciös låt som ”The Meaning of the Ritual”, en delikat orkestrerad ballad som kanske svarar på frågan vad Nigel Godrich egentligen var ute efter när han samarbetade med Paul McCartney för några år sedan.

Bästa spår: Becoming a Jackal