Neil Young: "Le Noise"

Att placera farbror Neil ensam med gitarren framför en mikrofon, och Daniel "Le Noise" Lanois vid mixerbordet, låter som en sonisk våt dröm. I synnerhet som Lanois mystiska, specialbyggda akustiska gitarr har ett remarkabelt omfång från ljusa, skira toner till golvskallrande bas. Och så de elektriska låtarna, med Neils varumärkta dist, så grovkornig att det trillar grus ur högtalaren. Eller är det bara jag som har lite ostädat hemma?

De stämningar som Lanois är en sådan expert på handlar här för det mesta om olycksbådande muller vid horisonten, ekon och ljudkulisser till självrannsakan och grusade förhoppningar.

Men det är formen, det. Man når inte ända till nirvana utan att dessutom ha ett innehåll. Inte för att det är något fel på de vemodiga, själskådande texterna. Men ingen av de åtta låtarna känns som potentiella nya Neil-klassiker.

Han återbrukar några av sina gamla riff, som "Hey Hey My My" till melankoliska "Love and war", och teman som människans krigiska läggning ("Angry World") eller miljökatastrofer skapade genom dumhet och kortsiktighet ("Peaceful Valley Boulevard").

Kanske har han sagt allt, och det mer än en gång. Men det finns stunder då man sitter som förhäxad framför högtalaren, lyssnar efter varje ton och ord som om det var de första radiosändningarna från Mars, och aldrig vill att låten ska sluta. Det, mina små vänner, är ett gott betyg.