Med anspråk på 80-talet
På sin andra platta gör Lady Gaga – karakteristiskt respektlöst – anspråk på det 80-tal som i popkretsar varit i Madonnas ägo i 25 år. Inramad av en överlastad ljudbild byggd på blytunga synthar sjunger Lady Gaga fortsatt om att fånga natten, älska sig själv, vara lika fri som sitt hår, identifiera sig med Maria Magdalena, och älska sig själv lite till.
Men det sound som i två år bestod av nästan löjligt lättvindigt radioskval som levde på spejsade scenkläder och en absurd attityd, har på "Born This Way" sprungit igenom poppuberteten och vuxit upp till intellektuellt utmananade kompositioner. Borta är sliskiga dussinalster som den vidriga singeln "Alejandro."
Inledande "Marry The Night" är fingertoppskänslig souldisco med en neonskimrande dansgolvsrefräng, och en trolig kommande singel. Samtidigt står i princip samtliga spår sig starka på egen hand, och faktum är att titelspåret "Born This Way" är ett av plattans mindre upphetsande ögonblick.
Redan roterande "Judas" är "Bad Romances" hårdsminkade storasyster, som doftar fränt av röda Prince och nyköpta nitar, men även den operaflirtiga hårddiscon i "Government Hooker", den dramatiska balladen "Bloody Mary", och den behagsjuka electrocabarén "Americano" är till synes självskrivna Billboard-succéer. Det räcker, egentligen, att läsa låttitlarna.
Lady Gaga är inte världens bästa sångerska, har inte världens mest avundsvärda garderob, och ruvar inte på popvärldens vackraste låtskatt. Men hon är världens i särklass smartaste artist.
Om hon bara ville skulle hon kunna bli både amerikansk president och FN:s generalsekreterare. Det är bara det att hon inte behöver någon av titlarna. Det hon redan gör är större.