Ljummet och trist av Takida

Medelpadsgossarna i Takida må se ut som ett vilsekommet förband på scen men har under de senaste åren vuxit till ett av Sveriges populäraste rockband med sin postgrunge eller musklig kille med känslor-rock

Nyheter • Publicerad 18 juli 2010

Takida tillhör knappast recensenternas favoritartister men raden av sågningar hindrar knappast den större massan från att omfamna bandets svulstiga musik. Faktum är att Takida dragit nästan lika många människor till XL-scenen som självaste Europe.

Samma brister och styrkor som finns på bandets skivor finns också live. Till att börja med är det svårt att inte imponeras över Robert Petterssons starka röst men den slarvas bort i bandets trista arrangemang. Låtarna velar sig fram i mellantempo, verserna innehåller tuggande hårdrocksgitarrer och i refrängerna förvandlas låtarna till arenarockepos där inte sällan publiken stämmer in i sången. Mer angeläget blir det i akustiska Goo Goo Dolls-stunder som i "Poisoned" men det dröjer aldrig länge förrän Takida vräker på med elgitarrerna. Det skulle kunna vara i sin ordning men det blir aldrig varken riktigt tungt eller finstämt, istället blir det en gnällig och okarismatisk halvmesyr. Det verkar jag dock vara ensam om att tycka på Sommarrock.

Henrietta Johansson

Alex Regnér

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.