Lite väl formulär 1A
Annas mjuka, samlade röst tillhör inte de stora eller påträngande. Däremot de uttrycksfulla. Och den passar som muffinsen i pappersformen för den sortens softa, sensibla singer-songwriterpop som fyller hennes andra soloplatta (har ni glömt den första så är ni förlåtna, dels för att den släpptes förra århundradet, dels för att jag också gjort det).
Att likna henne vid en svensk EmmyLou Harris, som skivbolaget gärna gör, är att göra henne en otjänst. Men det leder tankarna åt rätt håll. Atmosfärrik country/americana med innerligheten i högsätet.
På ett sätt är det lite väl formulär 1A; snyggt producerat, höstmörkermysigt vemod, lågmält tassande trummor, enslig steel guitar och känslorika texter med rader som "när hösten kommer så faller jag i gråt / för jag minns aldrig att vi sa förlåt."
Å andra sidan får man vara en bra kallhamrad cyniker för att hävda att vissa känslor måste draperas originellt, eller inte alls.
Själv blir jag bekymrad över att nästan alla låtar har samma uttryck, och glider in i varandra sömlöst så fort mina öron tänker på något annat. Det ska de inte göra. Mina öron, alltså. De ska vara fångade i andlöshet. Den sortens andlösa öronblick behöver "E4 mot norr" lite fler av.
