Judas Priest: Nostradamus

Lochness var inget enstaka snedsteg. Det var en övning inför något mycket större. En hundra minuters metalopera om 1500-talssiaren Nostradamus. Och det här är inget skämt. Det är ett gäng goa metalgubbar som närmar sig de sextio, som verkligen fått för sig att ett jättelikt, dubbelt konceptalbum om en gammal dammig siare är helt rätt väg att gå. Som sedan gått in för uppgiften med fullaste allvar, ägnat två år åt skapelsen, begravt näsorna i research och rentav lärt sig lite italienska på vägen. Och kommit ut på andra sidan med en kreation som är så pompös och överdramatisk att man storknar. Av skratt.

Inte för att Nostradamussaknar guldkorn. Persecution svänger så att byxbenen fladdrar, Alone har en refräng som äter sig fast i medvetandet och titelspåret slår till med en attack som slungar dig ur stolen, om du inte ser upp. Men helheten, med ständiga mellanspel, svulstiga stråkar och en oklädsamt överspänd Halford, får Nostradamusatt vingla långt ut på fel sida om löjets gräns.

Att lyssna på Nostradamusär lite som att upptäcka att den där tuffa, äldre polaren som man alltid sett upp till, plötsligt har sålt vinylspelaren och köpt plastkrigare till figurspel för pengarna.