Jazzminnen från en svunnen tid

Jazzhhhh

Lars Gullin:The Sideman, 1949-52 (Dragon)

De flesta 50-talsåren utgör svensk jazz's guldålder. Vi blev inte bara internationellt berömda med vår så kallade Parisorkestern 1949. Vårt rykte spred sig ända till framtidslandet USA, vars amerikanska förebilder sökte sig hit för att spela med den blå-gula jazzeliten. En av dessa var svensk jazz störste musiker och inte minst kompositör – barytonsaxofonisten Lasse Gullin.

Frånsett kommersiella inslag med sångare som Alice Babs, Charles Judah och Brita Borg på Gröna Lund så får Gullin ta rejäl plats ihop med storheter som Stan Getz, James Moody och Zoot Sims.

Han gör sin skivdebut på barytonsax ihop med Zoot Sims i "Yellow Duck" och infriade alla förväntningar i fortsättningen med Stan Getz i "Flamingo"och "Don't get scared". När vi når l951 är det en fullfjädrad Gullin som avverkar Gershwins "Summertime" ihop med årets jazzkritikerorkester och hans karaktäristiska lyriska framtoning avtecknar sig också i intressanta spår med Putte Wickmans Specialorkester, snart 80-årige Arne Domnérus grupp och studioinspelningar av tidigare okända radiosändningar som till exempel "Four Tenor Brothers" med Arne Domnérus, Gösta Theselius och Rolf Blomquist.

Det känns nostalgiskt underbart att för en samtida jazzspisare som undertecknad att åter få ta del av dessa tidigare grusiga 78-varvsspår som likt Aladdins lampa utsöndrar otroliga jazzminnen från en tid som aldrig någonsin återkommer.

Christer Nilsson