Hon blir uppbjuden till dans
Fast riktigt så är det ju inte. Den svala, sensuella "tösabiten", som plötsligt hunnit bli 30, har spelat in musik sedan 2001. Och lika länge varit inblandad i duetter, samarbeten och vad man så fint benämner "cameos", på svenska något så tråkigt som gästinhopp. Det här är helt enkelt en "best of", centrerad på artistiska samarbeten. Som sådant är det en lyssningsupplevelse, varmt, värdigt och varierat.
Vare sig det är Dirty Dozen Brass Band eller rapparna Outkast som bjudit upp så har Norah Jones lurat över dem på sin planhalva utan att själv behöva kompromissa – möjligen med undantag för countrydrottningarna Dolly Parton och Gillian Welch. Eller så har stilen bara följt med på köpet, när artister knipslugt satt sig att fundera på vem, vem, vem de ska bjuda in att sjunga på den där nya låten, som låter lite åt Norah Jones-hållet?
Baksidan av det är att resultatet blir ett soft ballad- och jazzalbum som aldrig visar vare sig nya sidor eller klor.
Det jag saknar är en kollaboration med Norah Jones familj, sitarfantomerna Shankar. För okommersiellt? Relationerna ansträngda? Vad vet jag.