Annons
Nyheter

Habib Koité & Bamada: Afriki

Afrikansk kammarmusik, så kan musiken beskrivas. Det är sex år sen Habib Koités förra album och under tiden har han turnerat i västvärlden, iakttagit och funderat. Och kommit underfund med, som det står i texthäftet, att även om Mali är ett fattigt land så måste inte det betyda att livet är fattigt.
Nyheter • Publicerad 25 september 2007

Musiken på nya albumet Afrikihar blivit en hyllning till Afrika (i allmänhet) och hemlandet Mali (i synnerhet), till människornas vilja att överleva och leva.

Habib Koité spelar akustisk gitarr, virtuost, mjukt och sprött. Afro-slingor blandas med intryck både av blues och, tror jag, klassisk västerländsk gitarrmusik.

Annons

Gruppen Bamada innehåller bland annat balafon (träxylofon), ngoni (traditionell luta) och talking drum, som också spelas tystare och mjukare än vanligt. I titelspåret har Pee Wee Ellis (förut i James Browns band) arrangerat för en likaså tystlåten blåssektion. Själv öppnar jag öronen lite extra för antilophornen i låten Nta Dima.

Mycket vackert.

Musiken är en klingande illustration av "det andra Afrika": det sköna, vackra och mänskliga.

Bengt Eriksson

@00 Recension rubrik:Monoton powerpop

POP/ROCK HHH

Frida von Schewen

Where Do We Go

(Sluug)

Att Frida von Schewen en gång i tiden stod som segrare i den enda upplagan av Tv4's megaflopp "Super Troupers"hade jag i ärlighetens namn förträngt. Det kändes helt enkelt inte särskilt meningsfullt att lagra i minnesbanken.

Annons

För mig är namnet von Schewen i huvudsak förknippat med dragspel, träskor, och norrsken. Men av dessa fenomen syns inte minsta skymt på Frida von Schewens "uppkäftiga" debutplatta Where do we go. Här pratar vi rak pop med lagom mycket rim, lagom många riff, och en rejäl portion girlpower. Väl representerat av förstasingeln Run, run, run.

Frida är utan tvekan en talangfull flicka med många strängar på sin meritlyra, och att hon hittat sin stil i den semirockiga powerpopen råder det inte heller några som helst tvivel om. Men det märkbart monotona materialet skvallrar om att albumsläppet kanske kunde väntat ett år eller tre.

Oscar Sundell

@00 Recension rubrik:Melankoliska popslott

SINGER/SONGWRITER

HHHH

James Blunt

All The Lost Souls

(Warner)

Uppehållet var inte långt, men välbehövligt. Nya plattan kändes på förhand som en av höstens mest lockande attraktioner i skivhyllan, och trots rykten om en än mörkare ton kan det försäkras att den sofistikerade stilen är väl bibehållen.

Annons

Melankolin finns kvar som en ogenomtränglig musikalisk dimma, och det mollfrotterade soundet är sorgsnare än någonsin. Gitarrerna är viktiga, liksom de skickligt målande texterna. James Blunt är en sällsynt tonkonstnär med förmågan att skapa allt ifrån lågmälda balladmelodier till pompösa popslott såsom I really want youoch vackra Shine on, vilken även innehåller skivans absolut bästa refräng. Albumets titel är talande: All the lost soulsär en platta för alla de vilsna själar som väljer att söka tröst i musiken istället för i sina antidepressiva mediciner.

Oscar Sundell

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons