Grinderman: Grinderman

Nick Cave går tillbaka till rötterna - nej, han rycker upp dem och stänker jord omkring sig som en annan Carola - med en febrig mix av beatpoesi, garageorglar och fuzzglöd.

Grindermanär dock en gruppinsats, framimproviserad med en trio ur Bad Seeds. Med gitarren lite valhänt i hand plockar Cave fram sin inre brännvinspastor, mässar om astronauter och kvinnor med floder framvällande inom sig och beskriver med frustrerad Stooges-wah wah hur det känns att bli nekad sex. Ja, jag antar att sånt är jobbigt för en rockstjärna.

Bandkamraterna skapar taggig, sårig och skitig rock av en sort som bara helt skulle punktera stämningen på en tebjudning. I förstone känns plattan dominerad av hetsiga urladdningar med akut här-och-nu-känsla, med avbrott för en enda lugn och melodistark "låt", (I Don't Need You To) Set Me Free. Men det är en illusion. Grindermanhar gott om härligt maniska groovar, men också ömsinta ögonblick.

Det är inte en platta man lär kommapå sig själv med att nynna på i duschen. Men fegt är det inte. Nick Cave är tillbaka, med batterier så laddade att han spottar batterisyra.

Lars Thulin