Frida Hyvönen: Silence is wild

Debuten 2005 med albumet Until death comes var både starkt, svart och minst sagt annorlunda i det svenska pophavet. Frida Hyvönen behåller dramatiken och svärtan även i detta tredje album och hon har ett mod att skriva om svåra saker som ingen annan.

Nyheter • Publicerad 11 november 2008

Nu tänker jag inte på flyttfåglar och små rara hästar, nej mera på pratande stenar på en havsbotten och ett besök på en abortklinik. Och i allt finns en sorgsenhet, ett vemod och inte sällan ett klart klingande rop rakt ut i polarnatten.

Frida Hyvönen har ett stort register, hon kan låta trevande, hudnära och ensam med sitt piano och sina texter och så på nästa spår blir det åt det pompösa och monumentala hållet med klockspel, stråkar, trummor, kastanjetter, orglar och körer.

Och stundtals blir det så vackert så man nästan tuppar av och sitter med tårar. Jag tänker på öppningsspåret Dirty Dancing, en ballad om en kärlek som var och möjligen finns kvar och lever på något sätt, men den sitter trångt. Och så är det denna variation från det återhållsamma till det utlevande, det går aldrig i början av en låt att spå slutet, det är så magiskt och oförutsägbart.

Bo Bjelvehammar

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons