Fatboy Overdrive
Pratar dina rockintresserade vänner för mycket? Smyg in Fatboy i spelaren. De har den effekten att få folk att stanna mitt i en mening.
Elegansen, stilsäkerheten och förmågan att måla med vagt ödesmättade färger är ovanlig, inte bara för ett svenskt band. Att de sedan låter så moderna, trots sin fallenhet för retrostil, är fullständigt unikt.
Förra plattan "In My Bones" var en filmisk resa mellan neoswing och countryrockabilly, med lite udda stopp i storbandsjazz och finskt dragspel. "Overdrive" tar vid där den slutade. Chris Isaak möter Roy Orbison, i en bullig 50-talsjänkare körd av Hank Williams spöke. Enligt titeln ska de lägga i överväxeln, men om något känns "Overdrive" mer tillbakalutad, mindre vildvuxen, mindre teatralisk.
Ibland kan textrader i "The Whole Damned Cow" eller "What Would Elvis Do?" få mig att skruva obekvämt på mig. Men de smakfulla gitarrinpassen och det tuktade men ändå elaka svänget i noir-doftande låtar som "Draggin' the River" eller "Overdrive." Jisses, det är grejor, Amalia!