Diverse artister: Melodier som bedåra (10 CD)

Klokt nog har man valt att göra serien strikt kronologisk, vilket inte bara gör att den som enbart väljer en eller några stycken av skivorna får sig en ordentlig mix av alla de rådande populärmusikaliska stilarna utan också, för den som skaffar sig hela serien, innebär möjligheten att studera den omvälvande förändring i det svenska musikaliska landskapet som ägde rum under de aktuella åren.

Det är ingen tillfällighet att seriens första skiva inleds med Ulla Billquists insjungning av Min soldat. För även om överraskande lite av materialet på skivorna är direkt relaterat till skeendena under beredskapstiden är andra världskrigets närvaro, i all synnerhet dess konsekvenser, högst påtagligt skönjbara om man lyfter blicken från de enskilda inspelningarna. Här syns förändringen såväl från den europeiska exotismen till den oförblommerade och allmänna vurmen för USA som från folkdansrelaterad underhåll-ningsmusik till mer jazzinfluerad dito. Båda dessa skiften demonstreras i i Povel Ramels Vårt eget Blue Hawaii, här för ovanlighetens skull representerad av den första inspelningen med Alice Babs från 1942, i vilken skärgårdsromantik och hawaiiexotism (av vilket det vimlar på andra håll i serien tack vare flera inspelningar med denna säregna stils främste förkämpe Yngve Stoor) smälter samman till jazzackompanjemang.

Här finns mycket som är direkt konstigt (Tre skojaremed flera), riktigt bra (Alla säger att jag ser så ledsen ut) och riktigt gammaldags (en rad Lasse Dahlkvist-visor inte minst). Men fastän dammet kan tyckas ligga tjockt över denna i dag sorgligt bortglömda epok i svenskt musikliv borde alla som är det minsta intresserade av svensk underhållnings- och populärmusik, och i synnerhet av dess barndom, omedelbart lägga vantarna på denna utomordentligt viktiga serie.