David Vandervelde: Waiting for the sunrise

På sitt förra album från januari 2007 pendlade David Vandervelde mellan T. Rex-spexig indierock och en defintivt tråkigare dito. Sedan dess har han blivit något av Wilcos skyddsling och det har, så här med uppföljaren Waiting for the sunrise, inte lett fram till särskilt mycket gott.

Nyheter • Publicerad 5 augusti 2008

Det här är otroligt amerikansk musik, klädd i flanell, men Vandervelde saknar den känslosamma nerv som exempelvis Wilco alltid odlat.

Inledande I will be fine är outhärdlig med sin repetativa 70-tals-softrock. Aningen bättre blir det i spår som Someone like you, liksom under blåset i Cryin&apos; like the rain, när Vandervelde och hans musiker åtminstone i mindre doser lyfter fokus från morgontofflorna och blir både lite mer känslosamma och publikfriande på samma gång, men det säger egentligen inte alls särskilt mycket. Vandervelde som på debuten visade så mycket potential låter nu bara som en kass version av Wilco.

Alex Regnér

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons