Bruce Springsteen: Magic

Låt mig genast varudeklarera: Undertecknad är inte fallen i farstun för vare sig Springsteen eller Morrissey, vilket gör mig unik bland svenska, manliga medelålders rockkritiker.

Ha ha! Märkte ni finten? Det finns naturligtvis bara medelålders manliga rockkritiker i Sverige!

Hur som, Bruces femtonde platta är ett urstarkt album med få svaga punkter. Och jag säger inte det för att Bruce är tillbaks hos boysen i E Street Band, eller för att han släppt det där som hardcorefansen kallade folkmusiktjafs. Utan för att det låter modernt, tungt och passionerat och kvaliteten på låtar som ödesmättade Gypsy Bikereller antikrigslåten Last To Dieär av den sort som låtskrivare lättvindigt mördar för även när de är nyktra.

Oftast slipper vi dessutom glockenspielet som jämt ska fram när Bruce vill signalera lycka och harmoni. Ja ni vet, ungefär som när man alltid ställer sig upp i baren, blåser i partyflärpar och viftar med flaggor för att man fått in en ny öl.

Klockor blir det dock på Livin' in the Future, en maklig rockare i Hungry Heart-stil, men den är undantaget. Stämningen är nämligen inte lycka och harmoni, utan svårmod och trubbel. Och inte minst pissed off-klagolåten Radio Nowhereär makalös.

Men du Bruce, har du hört talas om webbradio? E Street Radiosänder exempelvis en och samma Jerseykille dygnet runt. Kanske värt att kolla?

Lars Thulin