Arctic Monkeys: Favourite Worst Nightmare

Bland det roligaste som finns i popsvängen är att upptäcka ett nytt spännande band att fästa sina och världens förhoppningar på. Nästan lika kul är det om de dessutom klarar att vara lika spännande på platta två. Det händer var gång en kyckling föds med tänder, ungefär, mitt under en månförmörkelse samtidigt som helvetet fryser över.

Spolingarna i Arctic Monkeys gjorde en av mina favoritplattor i fjor, Whatever You Say I Am, That's What I'm Not, och det är att kräva mycket av den produktiva kvartetten att uppföljarenFavourite Worst Nightmareskulle vara lika bra.

Det är den så klart inte. Den är bättre.

Gossarna har fått lyxen att skriva låtar i studion, och resultatet har blivit ett inspirerat verk som obekymrat fnyser åt allt tjafs om svåra uppföljare. Utbrott av stötig, nervig, new wave-funkig rock sköljer över lyssnaren ihop med Alex Turners oförfärade Yorkshiredialekt och närmast litterära texter.

Det är rock besläktad med såväl stallkamraterna Franz Ferdinand som Libertines, och med en rak linje bakåt till band som Jam och Clash. Produktionen är slickare än debutens råa rätt-i-nyllet-anslag, men det är inte till det sämre. Mer dynamiskt, större register och ett snäpp mognare i låtsnickrandet. Mer och mer låter Arctic Monkeys som en egen påse än summan av de mer eller mindre tydliga influenser som skramlar inuti.

Jag är lättad, imponerad och inte så lite skrämd.

Lars Thulin