Torsdag blev dimmig söndag

Dimman ligger tät utanför Skanörs hamn, men det är ingen fara, säger Rikard Roth.

– Det kan bli jobbigt när synbarheten är nere i hundra meter.

Vi sitter i hans båt Xar och väntar på starten i Skanörs båtklubbs första kappsegling för säsongen.

– Torsdagssegling? Men det är ju inte torsdag, ropar skepparen på Sjöräddningens motorbåt när vi passerar.

– Dig lurar man inte så lätt, ropar Rikard Roths seglarkompis Stefan Persson tillbaka.

Varje torsdag under sommaren deltar tio till femton båtar i tävlingen. Men första och sista torsdagsseglingen inträffar traditionsenligt på söndagar.

Sjöräddningens rödgula båt förbereder sig för en begravningsceremoni till sjöss.

Segelbåtarna korsar startlinjen och försvinner in i dimman, en efter en. Rikard Roths båt är snabbast och har därför fått sista starttiden.

– Fem sekunder! ropar Stefan Persson.

Båda männen drar frenetiskt i linorna för att få upp den blå spinnakern som inte får kallas för ballongsegel, men något är fel. En av linorna sitter inte fast i seglet.

– Man är väl lite ringrostig så här första gången, säger Stefan Persson ursäktande medan Rikard Roth hänger i repen för att få ordning på spinnakern.

Det är vitt på alla håll, inga båtar syns i dimman, men märket som ska rundas lyser stadigt på gsm-skärmen och Stefan Persson styr på kurs 300. Det går inte att segla vilse. Annat var det förr, berättar Stefan Persson.

– Jag var i sjuttonårsåldern och skulle segla till Dragör, men det blev dimma och vi gick på grund efter att vi gått vilse. Vi var tvungna att stanna utanför Saltholmen hela natten. På morgonen väcktes vi av korna som råmade. Föräldrarna var oroliga eftersom vi inte kunde ringa och berätta var vi var.

På vägen tillbaka passerar båten en blomsterkrans och några röda rosor som flyter i vattnet. Askspridningsceremonin är över, och kappseglingssäsongen är invigd. Livet går vidare.