Ulf räddar liv i radion

När du hör en myndig och saklig, men ändå lugn stämma, en röst som på sydskånsk dialekt varnar för en trafikolycka, en avstängd väg, eller en bilist på som kör på fel vägbana – då är det troligen Uffe Lindströms röst du hör.

Under hela sitt vuxna liv har Uffe Lindström jobbat för att hjälpa människor i nöd. Som ung som den första manliga undersköterskan på en kirurgavdelning för kvinnliga patienter. Sedan som ambulansförare, SOS-operatör och de senaste 20 åren som trafik- och servicereporter i radion.

– Det ena har givit det andra. Men tro mig, i hela mitt liv har jag bara sysslat med sådant som känts värdefullt, och som varit roligt. Jag är kanske lite orädd av mig av naturen, men jag har aldrig varit orolig för att byta jobb eller säga mitt hjärtas mening. Redan tidigt bestämde jag mig för att inte bli en bitter gubbe när jag blev gammal, en sådan som sitter och knorrar och ångrar allt han inte vågat eller gjort. Tvärtom har jag kanske tagit på mig lite för mycket under vissa perioder, funderar Uffe, medan han beställer en sallad med mineralvatten till lunch.

Lätt och rätt kost tillhör hans vardag numera. För drygt ett år sedan gifte sig Uffe Lindström med sin Tina. Efter att ha varit "deltidstrelleborgare" i elva år lämnade han i september Malmö för gott och flyttade ihop med hustrun i ett nyinköpt hus i Trelleborg. Samtidigt beslöt han sig för att göra sig av med de bitar av sitt liv som han inte var riktigt nöjd med. 27 kilo, till exempel. I samma veva tog han också farväl till sitt andra jobb, som trafikutbildare och författare av utbildningsmaterial. – Nu är jag livsnjutare på heltid. Jag älskar mitt jobb på radion, jag stortrivs i Trelleborg, och jag har plötsligt tid över för Tina, hunden Tim, böcker, cykelturer längs havet och tidiga lördagsbesök på torget. Jag är ju morgonmänniska och tycker det är härligt med en cykeltur i gryningen, eller en mysig långpromenad med Tim.

I dag ansvarar Sveriges Radio P4 i Malmö för trafik- och serviceinformationen i etern för hela Skåne. Varje heltimma sänder man gemensamt i Radio Malmöhus och Kristianstad, och varje halvtimma regionalt. Då går Ulf Lindström, eller hans kollega, ut i direktsändning i Malmö och med ett förinspelat inslag i Kristianstad under morgon- och kvällstimmarna. Trafikredaktionen är bemannad mellan klockan 6 och 18 måndag – fredag. Fram till klockan 9 jobbar två personer i studion. Den ene tar emot samtal och håller kontakten med myndigheterna. Allt viktigt skrivs ner och sänds via mejl till kollegan som håller i sändningarna och ibland bryter alla radioprogram för att gå ut i etern och varna, när det är ett viktigt meddelande.

– Trafikradion har genomgått en enorm utveckling sedan jag började här 1986. Då var det vi själva som fick jaga information. I dag är det tvärtom, många gånger måste det sållas och prioriteras bland inkomna uppgifter.

Nu är P4 en varningskanal och larmcentraler, räddningskårer, polisen och kommuner hör av sig med den information de vill få ut. Därtill ringer många yrkestrafikanter och privatpersoner till trafikradion. Efter så många år på trafikradion har Uffe Lindström också skaffat sig ett enormt kontaktnät och lärt sig prioritera och hålla huvudet kallt även under snökaos då det ringer oavbrutet till studion.

– Dagar då det är riktig oväder har vi tusentals samtal. Man hinner inte lägga på luren förrän nästa samtal ska besvaras. Och under tiden ska man också hinna skriva ner meddelandet till kollegan.

På trafikradion har man ett anbonnemang på en tjänst som gör att de får ut alla ärenden samtidigt som larmtjänsten sänder ut dem.

Trafikreportern kan bryta sändningen och gå ut med meddelandet direkt.

– Det är här som jag ser att vi har vår viktigaste uppgift. Sträckan mellan att olyckan har inträffat och tills räddningspersonalen har kommit på plats och kan spärra av eller vidta åtgärder. Det är under den sträckan som trafikradion har sin största uppgift och kan rädda liv och följdolyckor genom att varna, säger Uffe Lindström.

Det har också hänt att Uffe gått ut i etern innan larmcentralen fått larmet.

– Ibland ringer människor bara till oss på radion. Därför frågar vi numera alla om de har ringt larmcentralen först.

Kort och koncis information är A och O. Bryter vi för ofta slutar folk att lyssna uppmärksamt, menar Uffe som också säger att trafikreportrarna måste prioritera och lära sig att leva med den kritik som detta ibland orsakar.

– Lyssnare kan ringa och vara sura för att vi berättat om en kö på en väg, som kan vara upplöst när vi berättar om den. Detta kan bero på att uppringaren kanske inte kunde ringa oss på studs, eller att vi inte ansåg det så brådskande att vi ville bryta. – Under snöstormarna är det ju inte bara rapporter om väglag och olyckor. Vi får in flera hundra samtal om olika arrangemang som måste ställas in i hela Skåne och vi hinner omöjligt läsa upp alla.

– Så visst är jag van att bli utskälld. Senast var det av en kvinna i en damklubb som tyckte att det minsann var vår uppgift att ut i sändning och meddelade att träffen var inställd på grund av ovädret. Hon skulle inte själv behöva själv ringda upp de sex andra.

När det råder stora trafikproblem blir det långa och hektiska dygn för trafikreportrarna på Radio P4.

Det hör till, det är ju då vi behövs som bäst, säger Uffe som under snöstormarna jobbade från arla till särla.

– Då är det inte så dumt att radiostudion ligger vägg i vägg med ett hotell.

I vanliga fall busspendlar Uffe Lindström numera mellan radion och bostaden i Trelleborg. Och han skulle inte drömma om att ge sig ut på vägarna i egen bil under en skånsk snöstorm – om han inte var tvungen. Skåningen är ingen föredömlig trafikant, enligt Uffe Lindström. Han kör alldeles för fort, blir alldeles för irriterad och har alldeles för lite respekt för vinterväglag.

– Trots att det varnades för snöstormarna for bilister fram i 120-130 kilometer i timman – där det gick. I bilar där det bara skrapats fram ett litet hål på framrutan. Inte så konstigt att många gled i diket.

– Problemet tycks vara atten del är alldeles för inkörda i sina vardagsrutiner. Man SKA kunna starta bilen klockan 07.00 för att vara på jobbet klockan 08.00. Alltid, i alla väder. När inte detta fungerar som vanligt föds stressen och irritationen... Det ena har givit det andra i Uffe Lindströms yrkesliv. När han jobbade som undersköterska på akuten i Lund blev han upprörd när han såg så många patienter kom in i dåligt skick.

– I början av 70-talet, hade ambulansförarna bara sju veckors sjukvårdsutbildning. Jag reagerade mot detta, "förde väsen" och debatterade i massmedia och tog slutligen jobb som ambulansförare själv. Men trots att jag var utbildad fick jag inte ge den vård jag hade gjort på lasarettet, och som jag var utbildad att kunna utföra. Ambulansföraren skulle bara lotsa den sjuke eller skadade. Uffe Lindström sökte, och fick stipendium för att studera ambulansvård i USA. Detta tystade honom inte, tvärtom.

– Det tog 30 år, men nu är vi äntligen där USA var redan då. Ambulanserna är bemannade med sjukvårdsutbildad personal som kan ge akutvård direkt.

Strax före 1980 blev Uffe tillfrågad om han ville vara med och bygga upp SOS-Centralen i Malmö. Självklart ville han det. Han fortsatte sedan att arbeta som larmoperatör i ett antal år.

Uffe Lindströms nästa mål är kunna sprida akuta meddelanden via sms och till displayen på bilradion. En privat framtidsdröm när han också; att ta ledigt en sommar, hyra en röd stuga i Småland och skriva en deckare tillsammans med dottern Carina, som är journalist. Grunden finns redan. I minnet och i dagboksanteckningar!

Uffe Lindström om...

Trelleborg: "Här trivs jag, verkligen. Sen jag var liten har jag älskat hav, färjor och tåg. När jag kommer med bussen från Malmö och närmar mig Trelleborg brukar jag blunda och tänka för mig själv vilka färjor som ska ligga inne, och vilka som är på väg ut. Ska jag flytta från Trelleborg så får någon bära iväg mig!

Utbildningen till sjuksköterska:"Under min praktik, när jag läste till undersköterska, fick jag uppleva omvänd könsdiskriminering. Jag hamnade på en avdelning för kvinnliga patienter, till avdelningssköterskans stora fasa.Jag fick varken prata med patienterna eller röra vid dem. Däremot dög jag till att skura golv, sortera papper och damma hyllor...

Speciellt radiominne:– Jag blev uppringd av en person som sa sig vara polis, och som talade på ett myndigt militärspråk. Han kommenderade mig att genast gå ut i sändning och efterlysa ägaren till en svart labrador eftersom denne inte kom på kommando och "vägrade åtlyda polisman och dess order". Ännu i dag vet jag inte om samtalet var seriöst eller om det var någon kompis som behagade driva med mig...".

Resor:"Resor är min livsnerv och både Tina och jag reser så ofta vi har möjlighet. Allra helst till Tyskland eller till Thailand. Prag är en annan favoritstad och när Uffe sände ett radioreportage härifrån myntade han det Lindströmska ordspråket "Här är så grant så att man nästan blir förbannad".