Tusentals firade Ystads hjältar
Det började med en cabrioletkortege på gågatan i Ystad. Sensommarturister och Ystadsbor som ändå hade ärenden på stan slängde undrande blickar och trötta applåder åt OS-silvermedaljörerna i bilarna. Mycket mer än så var det inte.
Väl framme vid ÖP-torget, där de förannonserade hyllningarna skulle ske, stod några lätträknade klungor utspridda, förmodligen främst utgjorda av handbollsspelarnas nära anhöriga.
Ett och annat blygsamt hejarop skickades iväg, men tystnade snabbt som tjutet från den billigaste nyårsraket.
Handbollsspelarna och de få tappra som letat sig till torget såg ut att tänka samma sak: Ta oss härifrån! Få saker är så obekväma som ihåliga festligheter, som pompa och ståt utan just pompa och ståt eller som ett torg - förberett för masshyllningar – där antalet närvarande kan räknas på några sekunder.
Ett erkännande: Det som står ovan är så som jag befarade att det skulle bli. Men jag hade underskattat Ystad på samma sätt som jag hade underskattat handbollslandslaget.
Jag trodde verkligen inte på OS-silver. Och jag trodde verkligen inte på några storslagna hyllningar.
Sanningen och min tro visade sig vara vitt skilda saker.
För längs gågatan smattrade applåderna medan silverhjältarna märkbart tagna och lyckliga gled fram i de takavklädda bilarna.
Aldrig slutande leenden sken i kapp med den solstyrkta glansen i spelarnas medaljer.
"Bra jobbat Piddersen". "Härligt Jesper". "Grattis Niclas".
Hela gatan var som ett enda stort hjärta. Hejaropen var inga billiga nyårsraketer. De var kärleksbomber.
Och allt exploderade på ÖP-torget där uppskattningsvis två- tre tusen människor hade samlats för att visa sin uppskattning.
Musiken som dunkade ut ur de tillfälligt uppställda högtalarna dränktes av en flodvåg av jubel, som sedan sköljde över silvermännen och såg ut att lämna kvar några stänk i en och annan ögonvrå.
Svenska flaggor. Specialskrivna plakat och löpsedlar. Skratt, rop och visslingar.
Stämningen sköt över all förväntan och lyfte om möjligt än mer när de fyra spelarna – Niclas Ekberg, Fredrik Petersen, Kim Andersson och Mattias Andersson – och sjukgymnasten Jesper Lindgren och materialförvaltaren Bosse Nilsson sedan en och en firades på Nya rådhusets balkong.
En halvtimme senare såg det vid en slarvig anblick ut som om konkurrensen mellan torgets alla matvagnar nått sitt slut. Den enda kön som imponerade gick dock inte till ett matställe, den gick till YA:s tält där spelarna sjunkit ner för att skriva autografer.
Utöver de tröjor och bollar som smyckades med stjärnornas namnteckningar blev inte mindre än 1 200 av YA:s utdelade speciallöpsedlar autografprydda.
En bit bort stod Bosse Nilsson och betraktade det historiska ögonblicket. Han berättade att man dagen innan inte hade varit i närheten av detta mottagande på Stockholms gator.
"Det var noll jämfört med detta ju. De som var där var liksom bara de som råkade vara på gatan", berättade Bosse och slängde en blick mot den ringlande kön på torget.
Ett erkännande till: Jag hade trott att hyllningarna skulle vara ganska mäktiga i Stockholm. Men jag hade överskattat huvudstaden.
Det var i stället i Ystad silvermedaljerna vägde tyngst, ett sprudlande Ystad som gav sina hjältar ett oförglömligt minne och i samma andetag nästan övertydligt svarade på frågan:
Vad betyder ett OS-silver?