Tillbaka på olycksplatsen

Klockan är 12.32 söndagen den 20 november. Polisinspektör Mikael Svensson, 48, hänger upp och ner i passagerarsätet fram i patrullbil 2910. Den ligger i diket vid en grusväg mellan Lunnarp och Smedstorp

Bilen är kapad på mitten.

– Det är ljust i bilen. Allt är tyst. Förutom att jag hör bilen vi jagade gasa i väg på avstånd. Min första tanke är: Fan de klarar sig, berättar Mikael Svensson.

Medan ljudet av bilen försvinner bort går det upp för honom varför den kommer undan. Patrull 2910 har krockat med pågatåget mellan Simrishamn och Ystad.

Mikael vänstra arm fungerar inte. Men med den högra lyckas han knäppa upp bilbältet.

– Jag faller och hamnar på sidan i innertaket. Där ligger jag. Det är då jag upptäcker att Olofs stol är tom. Jag ropar på honom flera gånger, men jag får inget svar. Då förstår jag nästan att han inte klarat sig. Insikten fanns där.

Olof Sahlin har kastats ur bilen och ligger några meter från vraket. Han är död när räddningspersonalen kommer till platsen.

Olof Sahlin och Mikael Svensson lärde känna varandra när Mikael började på Ystadspolisen i maj 2002, efter att ha flyttat med familjen från Katrineholm.

Trots att de inte jobbade i samma turlag hade de två polismännen lärt känna varandra väl efter alla söndagstimmar som de spenderat tillsammans av en schemateknisk slump.

– Det blir ju inte bara en massa jobb. Man hinner prata en hel del annat också. Den morgonen skojade vi om att det ofta hände så mycket när vi arbetade på söndagar, berättar Mikael Svensson.

Under förmiddagen tar patrull 2910 itu med några rutinuppdrag i Simris-hamnstrakten.

På vägen tillbaka till Ystad passerar de Onslunda.

De två polismännen tycker att det är värt att köra genom byn, eftersom det finns en del kända kriminella i trakten.

Vid busstorget i Onslunda stannar patrullbil 2910 för att kontrollera en röd BMW som står parkerad vid en kiosk.

Olof Sahlin, som kör polisbilen, går ut för att prata med föraren i den röda BMW:n.

Samtidigt kommer en person ut från kiosken och sätter sig i passagerarsättet på BMW:n. Olof Sahlin tar identitetsuppgifter på båda männen.

Av länskommunikationscentralen får polismännen veta att båda männen i BMW:n är kända av polisen sedan tidigare.

De vet att föraren saknar körkort men eftersom BMW:n står stilla finns det inget polismännen kan göra.

– Vi bestämde oss för att se efter om de var påverkade av något. Vi misstänkte att de kunde ha droger. Och det var oklart vem som ägde bilen. Då startade de plötsligt bilen. Då tänkte man: Vad händer nu? Vi misstänkte att föraren var påverkad. Dessutom visste vi inte om bilen var stulen. Så vi körde naturligtvis efter. Och slog på stopplyktorna.

Men den röda BMW:n stannar inte. Föraren struntar i stopplikten i korsningen vid Sankt Olof och vid korningen vid väg 11.

– Då upplevde jag att det var fara för annan trafik.

Biljakten pågår i cirka fem minuter. Avståndet mellan bilarna är cirka 100 meter.

Det går fort, men inte jättefort enligt Mikael Svensson.

Inne på grusvägen känner Mikael Svensson en oro över att det inte är fri sikt åt höger.

– Sen ville jag instinktivt titta åt vänster. I sådana situationer hjälps vi åt att orientera oss.

Mikael Svensson förstår aldrig att polisbilen i 100 kilometer i timmen närmar sig en järnvägskorsning.

– Det såg märkligt ut på avstånd. Ja, jag trodde det var stickspår. Det var stolpar med kors. Jag tänkte: Vad är det för spår?

Det är när Mikael böjer sig fram för att titta åt vänster han ser tåget. Sen tar det en till två sekunder innan smällen.

– Tåget kommer från vänster. Den bilden sitter klart i skallen på mig. Jag ser fronten av tåget och lite av sidan. Resten är bara lila fartränder. Jag blir totalt iskall. Jag inser att det är kört nu. Den tanken hann man få. Jag blir helt tom. Man töms på känslor. Nu är det slut. Förtvivlan.

Värmen som synen av det framrusande pågatåget tagit återvänder när Mikael förtstår att han klarat sig. Han är mörbultad. Han har fått frakturer på vänster skuldra, brutit två revben och fått skrapsår. Men det är allt.

– När jag ligger på innertaket i bilen sträcker jag ut benen och känner att jag kan röra på tårna. Nacken kändes också ok. Då blir jag helt varm i kroppen av känslan att jag överlevt.

Mikael flygs i helikopter till Lunds universitetssjukhus. Samtidigt hämtar en kollega Mikaels fru och två söner i Ystad. Allt han kan berätta för dem är att polisbilen krockat med ett tåg, att Olof Sahlin omkommit och att Mikael förts till sjukhus. När familjen och kollegan kommer till sjukhuset ligger Mikael i magnetröntgen. Han hör de bekanta rösterna närma sig på avstånd.

– Krisen förbyttes i glädje när de förstod att jag klarat mig. Det blev många hårda kramar, trots att det gjorde ont.

Mikael Svensson sitter bakom sitt skrivbord på polisstationen i Ystad när han berättar historien. För ett par veckor sedan började han jobba halvtid. Nu planerar han semestrarna på stationen.

Men han har inga planer på att stanna vid skrivbordet.

– När rörligheten och styrkan är tillbaka i skuldra och axel vill jag ut igen. Vill inte börja innan jag vet att kroppen håller vid ett ingripande. Allt polisarbete är viktigt. Men för mig är det patrullarbetet som är själen i att vara polis. Jag tycker ju att det är så roligt, säger han.

Efter olyckan fick han stanna åtta dagar på sjukhus.

Elva dagar efter olyckan närvarade han på Olof Sahlins begravning.

– Jag skulle dit även om de skulle ha behövt rulla dit mig.

– För mig har glädjen över att ha överlevt övervunnit sorgen. Jag har pratat med Olofs anhöriga. För dem är det självklart annorlunda. Hos dem saknas någon. Det är klart att jag funderar. Vi jobbade ju armbåge vid armbåge och så går det så olika.

Mikael lutade sig alltså framåt för att titta åt vänster precis innan olyckan.

– Hade jag suttit rakt i sätet kanske jag inte suttit här i dag. Man tänker ju på hur små marginalerna är. Vilken slump det var att vi var där just då. Det handlar ju om hundradelar.

Mikael Svensson visar hur han lutade innan olyckan. Sen säger han att han inte är intresserad av varför han överlevde – utan hur.

– Av alla tänkbara scenarion för hur det kunde gått för mig så är det svårt att tänka sig ett bättre, säger han och skrattar.

– Det är skönt att leva.

Hur har olyckan påverkat dig som person?

– Jag har nog blivit ännu mer av en livsnjutare. Jag försöker utnyttja stunderna bättre. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, som de sa på Olofs begravning.

Det handlar om småsaker. Jag tycker om att promenera vid havet till exexempel. Det är plåster för själen.

Fotnot: Mikael Svensson ber att få tacka alla personer som på ett eller annat sätt visat omtanke efter olyckan.