Slottsägarens egna ord om alunbrytning på Österlen
Det är sunt för den mentala hälsan att med mellanrum bli ställd inför ett dilemma som ett kontroversiellt förslag ofta skapar. Några människor slår på automatpiloten och intar strax en bestämd hållning. Om hållningen är för eller emot, är principiellt oväsentligt. Vanligtvis är det omöjligt att ändra dessa människors hållning, eftersom den typiskt är baserad på känslor och inte fakta. Argument och fakta är totalt spillt på dessa människor.
Andra kan mer objektivt överväga ett kontroversiellt förslag. Värdera fördelar och nackdelar. Om det råder någorlunda balans mellan plus och minus, väger den individuella etiken tungt. Detta är inte en helt oväsentlig faktor. De flesta av oss föredrar att se oss själv som en rationellt tänkande individ, men faktum är att både etik och känslor spelar en viktig roll i sammanhanget.
En väsentlig källa till faktisk information är vår media. Dessvärre är många journalister smittade av den nya journalistiska dogmatik som kräver att allt skall vinklas efter "katastrof"/"problem"/"negativ". Om en av dessa journalister står med en "icke-historia" är det speciellt upplagt att den skall presenteras efter denna dogmatik. En "icke-historia" uppstår när journalisten får ett tips eller snusar upp ett hörn av en eventuell historia, men inte är kapabel till att samla trådarna. Därför skapas en "icke-historia" som vinklas i överensstämmelse med nyjournalistikens dogmatik.
Som det gick att läsa i YA den 26 januari, där tidningen fastslog att nu fanns det hemliga planer om att utnyttja alunskiffer på Österlen. På nätet räcker det inte med ordet "hemliga" utan här blir det till "topphemliga".
På grund av otillräcklig kunskap väljer journalisten den lätta och säkra lösningen, nämligen den populistiska. För vem kan väl ställa sig fram och säga ja till "förorening", "gruvor" och allt annat som kan störa vår vackra natur? Därför är det lätt att skriva så projektet verkar suspekt, närmast naivt – men ändå farligt.
När det gäller kontroversiella förslag är det viktigt att hålla huvudet kallt för att objektivt kunna värdera förslaget. I vårt projekt arbetar vi med det faktum att det finns stora värdefullheter under Österlen, men också med det faktum att det kommer ett omedelbart motstånd mot att utnyttja alunskiffern. Samtidigt är det ett faktum att det under de senaste 15 åren skett mycket på den teknologiska fronten. Vi arbetar med olika modeller för att kapitalisera värdena, man har samtidigt en praktisk plan som kort beskrivet innebär:
Fas 1 har vi klarat av. Här har vi samlat dokument i det omfång som vår kompetens tillåter. I fas 2 skall främmande investorer deltaga. I denna fas skall vi konkretisera olika möjligheter och få den bedömda av kompetenta människor. Vårt hopp är att det bland möjligheterna kommer att vara några som kan accepteras ur miljömässiga hänsyn. Dessa skall sedan genomgås av andra kompetenta människor för att se om de kan genomföras på ett rentabelt sätt. Finner vi ingen lösning som miljömässigt kan accepteras – och som ej rentabelt kan genomföras – packar vi samman projektet och väntar tills teknologin vidareutvecklats eller att råvarumarkanden har förändrat sig så att en miljömässig lösning blir rentabel. Här kunde vi med investorerna stå i en sådan situation där pengarna i första omgången var borttappade – eller att vi stod med ett färdigt projekt som kan säljas till en stor developer och att vi därmed kan inkassera en premie för investeringen.
När man skall tänka nytt och annorlunda, skall idéerna trivas utan trista begränsningar. Här är t.ex. en av de olika modellerna vi gärna vill titta närmare på:
Tunneln vi Stora Bälts bron i Danmark grävdes ut av 2 stora "mullvadar". Kan vi sänka ner sådana i undergrunden här? De gräver sig obemärkt genom skiffern på 10 – 50 meters djup. Ingen kan se något som helst på ytan. Vibrationer? Vi vet det inte. Det uppgrävda materialet lastas kontinuerligt i containers och sättes på järnvägsvagnar. Var kommer de ifrån? Jo, det har ju länge varit ett önskemål att återskapa järnvägen till Malmö via Sjöbo. Men det blir nog först om 10– 15 år. Om nu skifferbolaget kan garantera stora mängder gods i de kommande 10 åren, kommer privata investorer att stå i kö för att finansiera anläggningen av banan snarast möjligt. Men vad skall skiffern i Malmö? Den tar givetvis sidospåret till Barsebäck. Stora tomma byggnader som kan rymma nya ugnar. Och viktigast: från Barsebäck existerar direkt tillgång till det nationella elnätet. Containertågen tar slaggen med sig tillbaka och den placeras åter i undergrunden. Koldioxid! Här har teknologin nu kommit så långt att den kan separeras i röken. Alltså tillbaka med den i undergrunden. Där kom den ju ifrån. Intet utsläpp i atmosfären, inga miljöproblem.
Om kreativa människor sätter sig tillsammans, kan det säkert komma många andra lite "småtokiga" idéer fram på bordet – och plötsligt är det en som fångar. En idé som kan genomföras i praktiken, kan accepteras utifrån vilket som helst miljömässigt krav och som är rentabel. För att upprepa ännu en gång: om en möjlighet inte kan accepteras utifrån miljömässiga hänsyn är den ointressant och om en miljömässig lösning inte är rentabel – är den också ointressant.
I vår samlade plan arbetar vi också med något vi kallar "Den nationella Aspekten". Om det lyckas för oss att finna en lösning, kommer det också att betyda mycket för den svenska utlandsskulden. Titta bara på Danmark. Skuldfri om få år på grund av oljan i Nordsjön. Om vi på Österlen kan finna en lösning som inte stör oss eller vår vackra natur, har vi då inte en solidarisk plikt att genomföra den?
Vi arbetar också med "Den globala Aspekten". Sverige står inte sist i kön när dåliga arbets/miljö-förhållanden i andra länder kritiseras. En del av den svenska energin kommer från kolgruvor där utvinningen sker under förhållanden som aldrig skulle tillåtas här. Kan en kritisk global orienterad svensk acceptera att problem med energiutvinning exporteras? Är det inte mer etiskt korrekt att ta problemen med hem till Sverige också lösa dem miljömässigt korrekt? Det kunde bli ett gott exempel för andra länder och kanske till och med skapa en möjlighet för att exportera know-how.
En idé är svår att sälja. Köparen vill känna till den, men har man först berättat, har man intet att sälja. Därför är det i den idéskapande processen nödvändigt att allt hålles förtroligt (på tidningsspråk topphemligt). Därför kan en tidning inte kräva eller förvänta att man bara löpande offentliggör sina idéer.
I den aktuella saken inviterade vi fem gäster (möjliga investorer till fas 2) som inte visste vad det hela handlade om. De blev presenterade för én av de modeller vi arbetar med och fick ett PM av en mindre del av upplägget. Detta PM har YA:s journalist skaffat. Eftersom de fem gästerna förklarat att de inte lämnat en kopia till YA-journalisten, har hon alltså skaffat det på olagligt sätt. I PM'et råder det inget tvivel om att innehållet är förtroligt. Båda delar till trots, väljer hon att använda PM'et samt att skriva en artikel utan att på något vis känna hela sammanhanget. Även om tidningen vet att det omtalade mötet inte handlade om att finna investorer till utvinning, vinklar tidningen ändå artikeln i den riktningen. Framsida: "Slotts ägare söker Österlenföretag som vill börja bryta skiffer." Är det seriös journalistik?
Tillbaks till inledningen: skulle det vara några kreativa, positiva människor som har goda idéer är vi öppna. Men går man in i ett vidareutvecklingsarbete, måsta man acceptera en obetingad förtrolighetsklausul.
Erik Söndergaard