"Nu skulle jag klättra upp i riggen "
Då hakar man fast säkerhetsselen för att, om olyckan skulle vara framme, bara falla tre meter och bli hängande i selen. I bästa fall.
Nu skulle jag göra något jag aldrig gjort förut. Jag kände en klump i magen. Tänk om jag får panik. Tänk om jag inte orkar. Det är som i gymmet, fast här kan man inte fuska, här får man bära sin egen vikt.
Tjejerna som klättrat upp före mig klättrar lekande lätt förbi detta överhäng, denna dödens passage. Jag tänker på Himalaya, vad som hände med Kropp under hans expedition i USA. Jag tänkte på allt annat som skulle kunna hända.
"Håll bara fast i de lodräta tamparna. Vevlingen(fotstegen)går sönder ibland".
Min chef och klättringsinstrukör, mastskepparen Lisa af Segerstad, repeterar det viktigaste.
Och vad gör man om en vevling brister.
Så bär det av uppåt. Den lodräta vanten är tjärade rep och man får bra grepp. Vevlingarna är mycket tunnare, men är bra att kliva på, så länge de håller.
Det går ändå bra och snart är vi uppe vid dödens vägg. Jag kan vända, det är ingen prestige med det här. Jag är gammal nog att förstå mina begränsningar. Jag har familj, stadskatt och ansvar och behöver inte bevisa någonting för någon. Inte här.
Lisa uppmuntrar mig: "Det går bra, nu är vi snart uppe."
Jag krokar fast mig, tar ett djupt andetag.
"Tänk på att hålla armarna raka, då är det lättare att klättra".
Men då kommer jag ju längre bort från riggen....
Lisa visar var jag bäst tar tag för att komma upp på plattformen. Och innan jag riktigt vet hur det har gått till står jag där uppe och ser ner på båten (inte för länge, ser läskig högt ut) och mot horisonten. "Det är värre att klättra ner", säger en av mina sjökamrater uppmuntrande.
Jag stannar ett bra tag, försöker njuta av utsikten. Det går nästan. Och jag lyckas sedan också klättra ner. Då är jag riktigt stolt när jag står där ner på trädäck. Räddad av mig själv.
En liten stund senare behövs det tre av oss som ska upp till toppen av stormasten, 40 meter upp i luften, och fixa till ett segel. Klart att jag ska anta utmaningen. Bara inte just nu. Jag tycker att jag har gjort mitt.
Tre tjejer i vaktlaget kränger på sig säkerhetsselarna och ser ut att flyga uppför riggen. Sedan stannar de kvar länge där uppe, njuter av utsikten och tycks trivas. Det ser härligt ut.