”Läkarna sa att jag var död”

Den 19 februari var Torsten tillsammans med en av sina söner och ett barnbarn på hockey.

Svärdottern hämtade dem efter matchen och skulle skjutsa Torsten hem. Vid Mobilia sa Torsten:

– Här håller de på och bygger en parkering.

Sedan sa han inget mer. Torsten föll ihop i bilsätet – okontaktbar. Svärdottern körde direkt till akuten på Sus i Malmö.

Läkaren konstaterade att Torsten saknade puls.

Efter tre återupplivningsförsök och ungefär tio minuter, började Torstens hjärta slå och han andades av egen kraft.

Läkaren var ändå mycket pessimistisk. Torstens pupiller reagerade inte för ljus. Han hade, med sjukhusets termer, en ”blåmarmorerad hudkostym”.

”De anhöriga informerades om situationen och patienten flyttades till ett enskilt vårdrum utan monitorering för att få avlida i anhörigas närvaro,” skriver Socialstyrelsen.

Torstens hustru Siw fick dödsbudet när hennes svärdotter körde för att hämta henne.

– När jag kom till sjukhuset sa läkaren: ”Tyvärr, vi kunde inte rädda Torsten”, säger Siw.

Torsten låg på en brits i vad Siw beskriver som en fönsterlös skrubb med två stolar. Här fanns ingen dropp, ingen övervakning, ingenting.

– Läkaren sa att Torsten skulle dö om en kvart till två timmar, när adrenalinet hade gått ur kroppen, säger Siw.

I sjukhuskorridoren fanns Siw, två av parets söner och två barnbarn, 8 och 10 år.

– Läkaren frågade hur vi ställde oss till obduktion. Vi såg ingen anledning att obducera, säger Siw.

Sedan vakade familjen runt Torsten och väntade på att han skulle dö. Fredagskvällen blev natt. Då började Torsten röra på sig. Han kräktes och familjen fick en kräkpåse av vårdpersonalen.

Vid tretiden på natten rörde sig Torsten mer och mer. Familjen kallade på läkaren igen.

– Doktorn sa: ”Även om han klarar sig så kommer han att bli ett kolli”, säger Siw.

På morgonronden kom en ny läkare. Torsten rörde sig mer och mer, men var inte kontaktbar. Nu fick han syrgas och det sattes in kateter. Parets tredje son, som bor i Stockholm, hade under kvällen och natten fått tre samtal. Det första: pappa har fått en hjärtinfarkt. Det andra: pappa är död. Det tredje: pappa har vaknat.

På lördagskvällen fördes Torsten till kardiologen på Sus Malmö.

– Där fick jag ett fantastiskt omhändertagande. De kallade mig miraklet på kardiologen, säger Torsten när Sydsvenskan träffar honom hemma i lägenheten i Malmö.

För den dödförklarade Torsten är i dag väldigt levande. Han rör sig och promenerar som vanligt. Efter en bypass-operation i Lund går promenaderna till och med lättare – det tidigare trycket över bröstet har försvunnit.

– Jag minns ingenting från det att jag föll ihop utanför Mobilia till att jag vaknade på sjukhuset.

– Det som hände på sjukhuset är fruktansvärt för min familj, men jag upplevde det inte själv. De som har lidit mest är min fru och barnen.

– Han är hur kry som helst. Det jobbiga är bilderna och tankarna som kommer. Det känns som om jag har varit med i en film, säger hustrun Siw.

Torsten och Siw har gjort en anmälan till patientskadenämnden.

– Det jag förvånas mest över är att ingen från sjukhuset har kontaktat mig för att höra hur jag mår. Jag får lite känslan att de tänkte: ”Det var en gammal gubbe som kom in. Han ska ändå snart dö”, säger Torsten.

Under tidningens besök ringer Lars Stavenow, chef för akutcentrum.

– Han beklagar hela processen djupt, säger Torsten efter avslutat samtal.

Torsten stod i begrepp att dödförklaras. Nu är han friskförklarad.

– Jag känner mig mycket piggare än för ett år sedan.

Fotnot: Av integritetsskäl publicerar tidningen inte Torstens och Siws efternamn.