Laglösa domare hotar förtroendet för demokratin
Efter en tids sommaruppehåll återkommer jag nu med mina krönikor. För mig har det nya året alltid börjat i augusti. Jag antar att det går långt tillbaka i tiden. Att det har att göra med den växande olusten när augustimörkret sänkte sig och jag insåg att skol-starten obönhörligt närmade sig. Kring första augusti började jag alltid få ont i magen. Nu har jag förvisso inte suttit i en skolbänk på 40 år. Men känslan av att mitt nyår inträffar i augusti sitter fortfarande i. Därför kan det i alla fall för mig vara dags att göra en sammanfattning av året som gått, nu när ålamörkret sänker sig och de första kyliga vindstråken från den annalk-ande hösten drar fram över skånska sandstränder och slätter.
Under det år som gått har jag tänkt mycket på min far. Han har nu varit död i en generation, 33 år, sen den aprildag 1972 då han gick bort. Jag har tänkt på honom, inte som min far, utan på honom i hans yrkesroll. Han var domare. "Häradshövding" hette det då. Under det år som gått har jag ofta undrat vad han skulle ha tänkt om en del av hans nuvarande kollegor och deras beteende. Jag är övertygad om att han hade varit upprörd. Inte minst över hur en av Högsta Domstolens domare inlåtit sig med en prostituerad, och sen kunnat behålla sin post. Jag minns vagt att min far någon gång reflekterade över att domare i princip var oavsättliga. Men att det den gången för honom betydde att det var en orimlig tanke att en domare skulle begå så grova brott att oavsättligheten kunde ifrågasättas.
Jag minns en sommar nån gång i slutet av 1950-talet där han var inblandad i en mindre trafikolycka. Senare fick han böter för ovarsamhet i trafik. Jag minns hans bedrövelse. Trots att det var en bagatell var det något som egentligen inte borde ha inträffat. Som domare var han som Cecars hustru: han fick aldrig misstänkas.
Jag tror min far var en bra domare. Jag har inte hört något annat av de som minns honom, arbetade med honom, till och med blev dömda av honom. Känslan av att rättstjänarnas integritet måste vara absolut rådde det aldrig något tvivel om.
Det finns skäl att oroa sig över det som skett de senaste åren. Det svajar och knak-ar i rättsstatens trossbottnar. Vilket i sin tur innebär att det svajar i förtroendet för demokratin.
Det finns egentligen bara en enkel sanning när det gäller de demokratiska processerna; att om inte rättsstaten fungerar så hotas grundvalarna för demokratin. Därför är det allvarligt när en laglös och arrogant domare i vår högsta rättsinstans kan sitta kvar. På samma sätt som det är kränkande att en flicka som sett sin mor mördas av en man, sen bli våldtagen av samma man, i en hovrätt får sitt skadestånd sänkt. Bara för att ta två aktuella exempel.
Jag tillhör inte de som skriker efter fler poliser, strängare straff, ett samhälle som präglas av "de hårda tagen". Men att grova brottslingar som dömts till fängelse ska sitta inne och inte tillåtas rymma hur som helst anser jag liksom de flesta andra vara självklart. Lika självklart som att den domare som visat så dåligt omdöme att han gett sig i lag med en prostituerad måste straffas strängt.
Hans brott är grovt. Dubbelt grovt eftersom han är domare. Det finns skäl att vaka väl över den svenska rättsstatens utveckling.
Det finns skäl till oro.
Henning Mankell skriver krönika i Allehanda varannan lördag.