Det finns inga elaka barn

Häromkvällen visades en dokumentärfilm av Per Lärka i den staliga televisionen. Den handlade om den man vid namn Ulf Olsson som är dömd för att ha mördat Helén Nilsson i Hörby för mer än 15 år sen. Huruvida samme man även har mördat andra kvinnor utreds. Om så är fallet kommer det knappast att bli en överraskning.

Per Lärka hade gjort en bra dokumentär. Den kunde möjligen ha försökt fördjupa ytterligare vad som kan driva en människa att begå sådana absurda grymheter mot ett barn. Men jag är också enig med Per Lärka om att man måste sätta punkt nånstans. Kanske det till sist inte är helt möjligt att rationellt begripa en så skadad och förstörd människa som Ulf Olsson?

I programmet fanns en bild som kom igen med regelbundna mellanrum. Den föreställde Ulf Olsson som barn. En lintott som log med vänliga ögon mot kameran. Den bilden bör ha berört alla som såg den. För mig var den filmens viktigaste inslag. Denne ljushårige pojke kunde ha varit Heléns lekkamrat om de varit födda samtidigt. Nu blev han i stället hennes mördare.

Jag har under mitt liv träffat många människor som begått ohyggliga grymheter. Jag har samtalat med barnsoldater i Afrika som dödat sina egna föräldrar. Eller skurit ut tungorna på sjuksköterskor eller lärarinnor. Men jag har aldrig, och jag understryker detta aldrig, träffat en ond människa. Inga barn föds elaka. Elakhet eller ondska har ingen genetisk utgångspunkt. Man blir inte elak i livet av samma skäl som en del får fräknar och andra uppnäsa eller bruna ögon. Att människor senare i livet begår onda handlingar beror alltid på omständigheter. Hur kom det sig att goda grannar på Balkan plötsligt började mörda varandra? Hade det brutit ut en latent ondska som legat dold i generna till dessa människor? Naturligtvis inte. Det som skedde var att omständigheterna, provokationerna, utspelen mellan olika grupper, ledde till våld.

Ulf Olsson var ett barn som upplevde en plågsam barndom. Han blev ratad, bortstött, föraktad. Senare i livet tar han sin hämnd. Han tvingade Helén Nilsson att känna samma maktlöshet som han själv upplevt. Att plåga andra, vare sig människa eller djur, blev ett sätt att uppleva en livskänsla. Mångmördaren Tomas Quick har visat samma typ av reaktionsmönster.

Enbart när de dödar och plågar känner de att de lever.

Men inte var Ulf Olsson ett monster när han föddes. Han var precis som du och jag. Eller, varför inte, som Helén Nilsson? Ett barn med en framtid. Den förstördes. Han blev en tickande bomb som en dag exploderade.

Frågan vi måste ställa oss är: vad gör vi med våra barn? Om vi inte inser att det är ett samhälles avgörande skyldighet att ge barn trygghet, självkänsla och uppskattning, så bidrar vi till att en människa som Ulf Olsson havererar och blir en mördare.

Att det slår över med sån brutalitet som i hans fall är naturligtvis ett undantag. Vi kan bara tacka för att det är så. Men latent kommer ständigt nya tickande bomber att växa upp om vi inte besinnar vårt ansvar inför de uppväxande generationerna.

Det finns inga elaka barn. Det finns bara omständigheter som skapar ondska.

Henning Mankell skriver i Allehanda varannan lördag

Sedan denna krönika skrevs har Ulf Olsson dömts till livstids fängelse för morden på Helén Nilsson och Jannica Ekblad.