Barnen som vägrar äta

Det brukar sägas att ett samhälles moraliska nivå bestäms av hur man behandlar barn och gamla. I motsats till den fattigvård som levde kvar till för bara en generation sen har naturligtvis den svenska åldringsvården blivit oändligt mycket bättre. Samma gäller för vad som kunde hända med barn som skickades att växa upp på barnhem och hur barn tas om hand i dag. Den som eventuellt påstår att det på många sätt är lika illa i dag vet inte vad han eller hon talar om. Även jag är gammal nog att ha minnen av hur det såg ut på ett svenskt ålderdomshem " eller fattighus " i mitten av 1950-talet. Det var, milt sagt, ganska förfärligt.

Men det motsäger förstås inte att åldringsvården i dag i Sverige håller på att haverera. Dagligen kan vi läsa rätt kusliga historier om vanvård, till och med om mord på gamla. De blir liggande i obytta blöjor, eller på golv med brutna lårben. Den mat de får är så usel att många drabbas av akut undernäring. Och hela tiden dras snaran åt. Resurserna blir knappare. Av den goda viljan och föresatsen i den sociala omsorgen har för många gamla blivit en önskan om att få dö.

Men den moraliska nivån handlar inte bara om de barn som tidigare sattes på barnhem och ofta led alla helvetes kval och de gamla jag skrivit om här ovan. Det finns hela tiden nya situationer där vi måste undersöka var "anständighetsribban" för närvarande egentligen befinner sig i Sverige.

Istället för moralisk nivå kan jag använda ordet solidaritet. Eller grundläggande humanism. Det är bara att välja.

I detta Herrens år 2005 ligger ett antal barn apatiska i sina sängar, med ryggarna vända mot världen, sondmatade, i traumatisk plåga, kanske till och med i koma. Om dessa barn har uppstått en märklig, förfärlig och cynisk debatt. I Riksdagen och i massmedia debatteras huruvida dessa barn ska anses ha särskilda rättigheter för att få lov att stanna istället för att bli utvisade. Det är den berömda "förmildrande omständigheten" som debatteras. I ett flertal sammanhang har det diskuterats om huruvida en del av de här barnen kanske "gör sig till". Kanske de "spelar teater".

Att ens tänka den tanken, att barn eller tonåringar i kall beräkning är beredda att satsa och offra sina liv för att delta i ett taktiskt rävspel är i sanning så cyniskt att jag baxnar. Och jag betraktar det som ett skrämmande nederlag för själva den grundläggande humanistiska hållningen i det här landet att Riksdagens omröstning inte innebar att dessa barn fick den särbehandling som är självklar.

Jag går inte så långt som att påstå att det avslaget har karaktär av dödsdom. Det vore att skicka ut ett ohanterligt känslodrev efter politikerna. Socialdemokrater och moderater röstar med parti och argumenterar för att hålla sina samveten rena. En del av dom tror säkert också på sina argument. (Ett undantag fanns, en moderat riksdagsman som inte följde partilinjen. Han är polis och har väl sett en del i sin yrkesutövning.)

Påskuppropet var en viktig handling. Det gick på tvärs av alla vanliga politiska rågångar. Här skrev människor på för de här barnen och en anständig asylpolitik, oberoende av politisk tillhörighet.

Det svider i mitt svenska skinn när jag upplever hur dessa barn blir behandlade. Det är orätt, ovärdigt, skamligt.

Jag tycker inte vi ska glömma vilka det var som drev igenom riksdagsbeslutet. I en demokrati som den svenska har vi trots allt fortfarande möjligen att rösta bort dom, se till att dom inte får återvända till en ny mandatsperiod.

Det är en rättighet vi med andra ord bör utnyttja. I annat fall låter vi vår tystnad samtycka.

Henning Mankellskriver i Allehanda varannan lördag.