60-år sen krigsslutet - Alvi minns när ljusen åter tändes i Köpenhamn

Det är maj 1945 och Alvi Nilson är 18 år. Nyheten om att det är fred i Europa går från mun till mun. I Malmö, där tösen från Stora Herrestad går i handelsgymnasium, blir folk på kontoren som tokiga. De klipper sönder papper och häller ut bitarna genom fönstren.

– Det var en glädje utan all gräns. Vi var så uppspelta. Folk tjoade och skrattade och dansade.

På kvällen går Alvi och hennes kamrater arm i arm förbi konsulaten i Malmö. De stannar och sjunger och ropar. På alla beskickningarna kommer folk ut på balkongerna och vinkar. Utom på den tyska. Där är det alldeles mörkt.

På natten går Alvi upp på takterassen till huset på Ribersborg där hon bor.

– Då tittade man ut över havet och såg när det tändes i Köpenhamn. Alvi klappar sig på bröstet och blir tjock i rösten. År av mörkläggning var äntligen förbi.

– Förstår du? Det var något speciellt. Den synen tänker jag på varje gång jag hör Sten-Åke Cederhöks När lyktorna tändas på andra sidan bron. Det var så fantastiskt.

I dag är Alvi Nilson 78 år och bor tillsammans med maken Sam Nilson, 88 år, i Svenstorp. När paret träffades sommaren 1945 låg kriget redan bakom dem. Sam skulle inte bli inkallad mer. Och eländet med kupongerna skulle förhoppningsvis snart ta slut.

Sam Nilson var 22 år när kriget bröt ut. Han var ute och cyklade med en kamrat när klockorna började klämta och det sattes upp meddelanden på godsmagasinet om att männen skulle åka med första bästa tåg till sina inställelseorter. Dagen därpå lämnade han Svenstorp och reste till Karlsborg där hans regemente låg.

Fortsättning på nästa sida

– Då kom vi upp till en röra som det inte fanns någon som helst organisation i. När vi kom in genom den stora porten fick vi "snuskburken" och kniv, gaffel och sked i ett. Sen fick vi själva leta upp var vi skulle ligga någonstans. Kanske fick vi någon uppgift här eller där, men ofta visste de inte var vi fanns. Det var kaos.

Efter första inställelsen fick Sam Nilson åka hem igen. Nästa gång han blev inkallad var i februari 1940. Då skickades han upp till finska gränsen.

Sam Nilson var korpral inom intendenturen och skulle ta hand om förråd, livsmedel och underhåll. När han och hans kamrater skulle resa vidare från Karlsborg och norrut sade översten till dem att han aldrig hade sänt ut ett förband med mer ovisst mål än detta. De visste inte ens vart de skulle åka.

– Då ryktades det om att vi skulle gå som underhållsförband över till Finland.

I stället hamnade de i Överkalix. Resan dit blev något i hästväg. 40 soldater packades in i varje vagn " en godsvagn med skjutdörr " med en hink som enda toalett. Resan varade i ett par dygn. Längs vägen stannade tåget för att soldaterna skulle få äta.

Vid ett tillfälle bjöds det på kalops på torget. Men kalopsen var skämd och samtliga 40 män i vagnen blev dåliga. Och det enda de hade var spannen. Lösningen blev att sätta sig i godsvagnsdörren. En soldat höll i varje arm på den som hade rumpan utanför.

– Vad skulle vi göra? säger Sam.

När de kom fram var det 30 grader kallt. Sam Nilson och hans grupp inkvarterades i en bagarstuga där de försökte hålla värmen genom att elda i ugnen.

Efter några månader med mycket väntan och mycket poker i Norrbotten bar det vidare till Västergötland och Töreboda. Där låg Sam Nilson när Norge ockuperades. Då väcktes mannarna upp mitt i natten för att gräva skyddsgropar.

Ändå säger Sam att han aldrig var rädd.

– Under hela kriget kände jag aldrig någon oro för att det skulle ta mitt liv. Vi var trygga svenska soldater som gjorde vår plikt. Statsminister Per Albin Hansson hade ju sagt med sin lugnande röst att vi var väl förberedda. Men det trodde vi förstås inte på.

Bara en gång minns Sam Nilson att han kände sig illa till mods. Det var när han stod vakt i Skånska Kattarp när ett tyskt permittenttåg på väg till Oslo passerade.

– Då såg vi på officerarna som gick av vagnarna och rökade. Och på soldaterna i vagnarna. Man kände en viss oroskänsla, men fortfarande ingen panik eller rädsla. Men jag tyckte att det var rätt obehagligt . De hade ju erövrat Sverige på en eftermiddag om de satt i gång.

1942 blev Sam Nilson furir. Samma år tog han över lanthandeln i Svenstorp efter sin far. Trots det fortsatte han att bli inkallad. Först när han blev uttagen för att vidareutbildas till sergeant fick han ett intyg av prosten och kommunalordföranden om att han behövdes i Svenstorp för att ta hand om affären.

– Ingen ville ju vara inkallad egentligen. Lantbrukare och företagare och överhuvudtaget alla hade ju sitt att sköta.

Sam Nilson tog över lanthandeln mitt i ransoneringstider. Själv behövde han dock inte gå hungrig. I affären fanns det varor och familjen fattades ingenting.

– Vi hade möjlighet att ta undan lite från början, socker och mjöl och kaffe. Man säkrade sitt förråd av basvaror.

Allmänt sett var det däremot svårt att få tag i mat, särskilt kött. Sam Nilson minns hur charkbilen från Malmö kom med falukorv (som inte fick kallas falukorv) som var gjord av fisk och var hårt kryddad med svartpeppar. Han tog in 25-30 stycken som gick åt direkt.

– Mat var det ont om. Människor letade efter jordplättar överallt. Längs banvallen grävde de upp och satte kål och potatis. Till och med salt var en bristvara och alla ville ha extra.

Alvi Nilsons familj löste köttbristen genom att ha kaniner i garaget.

– Det blev mycket mat, och så hade vi ju höns. Och så kommer jag i håg att vi hade hushållsgris också.

Men det var i smyg.

– Det skulle egentligen kristidsnämnden veta. Då fick man ju mindre köttkuponger. Det var inte bara vi som gjorde så, det var allmänt vedertaget.

För Alvi Nilson ledde kriget också till att hon fick den lillebror hon alltid hade drömt om. 1944, när hon var 17 år, var hon och hennes lillasyster hemma hos en familj som hade krigsbarn. Barnen hade en kusin i Finland som de visade foto på.

– Han var så gudomligt söt denna lille kille, så min syster och jag bönade och bad att vi skulle få ta hand om honom.

Risto hette pojken. Hans mamma var död och han bodde därför hos sin farmor när pappan var inkallad. Några syskon hade han inte. Nu kom han till Stora Herrestad. När han skulle börja skolan flyttade han tillbaka till Finland, men fortsatte att hälsa på Alvis familj om somrarna.

När Risto senare förlorade sin pappa erbjöd sig Alvis familj att ta hand om honom för gott, och som 15-åring återvände Risto till Skåne.

Där bor han än i dag.

– Vi håller kontakt jämt och ständigt. Senast i dag ringde han och pratade med mig. Vi känner allra största släktskap med vår fosterbror, säger Alvi Nilson.

Anna Maria Erling

0411-557846

anna.maria.erling@allehandasyd.se