Vårda humankapitalet
I en intervju i DN lyfte han tanken på att ett arbetsliv i framtiden kan sträcka sig till 75 års ålder. Den idén skapade ett ramaskri vilket var märkligt – att i högre grad öppna upp för en mer flexibel pensionsålder tjänar både samhället och individen på.
Den andra händelsen hörde ihop med den första. På onsdagen inleddes ett tre dagar långt möte med statscheferna för de nordiska länder, de baltiska staterna och Storbritannien. Mötet hölls i Stockholm och den svenska statsministern stod som värd. Det var andra gången detta nordeuropeiska möte ägde rum där man under lösa former diskuterar framtida utmaningar.
Ett av årets teman var hur äldre ska lockas att arbeta kvar längre. Exempel från de olika länderna visar att det finns skillnader, i Norge har man inte längre någon officiell pensionsålder och hälften av alla islänningar mellan 65 och 69 år arbetar.
Att vi blir allt äldre är i grunden positivt, men det sätter också pensionssystemet på hårda prov. Dagens pensionsålder på 65 år sattes i Tyskland i slutet av 1800-talet då medellivslängden var betydligt kortare än i dag. I dag beräknas hälften av alla som föds få uppleva din hundraårsdag. Lägg därtill att de unga kommer in allt senare på arbetsmarknaden så förstår man att inte är hållbart, allt färre ska försörja allt fler.
Det är mot den bakgrunden som diskussionerna om pensionsåldern ska ses. Ökad flexibilitet ska verkligen välkomnas, staten ska inte bestämma när löntagarna ska gå i pension. Istället bör statens uppgift vara att säkerställa en grundpension och sedan är det upp till individen att själv bestämma när man önska kliva av från arbetsmarknaden. Det säger sig självt att pensionen blir högre ju längre man arbetar.
Idag går gränsen för den statliga garantipensionen vid 65 år. En arbetstagare har sedan rätt att arbeta till 67 år, en ålder som regeringen sagt att man vill höja till 69. Men pensionen bygger på fler ben som till exempel tjänstepension, premiepension och eget pensionssparande. Det innebär att pensionens storlek i högre utsträckning än tidigare är ett individuellt ansvar. Med ökad frihet följer också ökat ansvar.
Det svenska pensionssystemet är uppbyggt så att dagens löntagare finansierar pensionsutbetalningarna. De pengar som gårdagens löntagare har tjänat ihop är redan så att säga förbrukade. Tidigare gav staten ett löfte till alla pensionärer om hur mycket pengar man skulle få. Eftersom intäkterna svänger med konjunkturen behövdes det en buffert. I början av 1990-talet urholkades systemet eftersom bufferten inte räckte till.
Därför ändrades hela pensionssystemet. Går statens intäkter ner slår pensionsbromsen till och pensionerna höjs inte – de kan till och med sänkas. Kakan som fördelas är densamma men bitarna kan bli mindre till var och en. På så sätt skapas ett mer hållbart pensionssystem. I många andra europeiska länder ser det inte ut så här vilket är en orsak till den ekonomiska kris som många europeiska stater har idag – pengarna räcker inte till att betala ut pensionerna.
Diskussionen om pensionen handlar inte bara om pengar utan om att förvalta det humana kapitalet väl. Den enskilda individen kan ha mycket kvar att ge även efter uppnådda 65 år. Inte bara det, på sikt har inte samhället råd att inte ta till vara på alla den kompetens som idag försvinner när folk pensioneras. Det är en ren förstöring av det humana kapitalet.
Är det något samhället ska värna idag och i framtiden så är det varje individs drivkrafter att förbättra världen både för sig själv och andra.