Socialdemokraternas förlorade initiativ
Den som äger privilegiet har också företräde till hur problemen ska lösas.
I dagens inrikespolitik finns det ingen som på allvar är ensam om att bestämma agendan eftersom både Alliansen och Socialdemokraterna är överens om att ordning och reda ska gälla i statens finanser och att det stora problemet är hög arbetslöshet. Då återstår alltså att komma med de politiska lösningarna. Av detta kan man introducera ett nytt begrepp: problemlösningsinitiativet.
Där har givetvis regeringen ett stort försprång eftersom den sitter på makten. Ändå är det slående att se hur Socialdemokraterna aldrig tycks komma i fatt och vinna initiativet.
När partiledaren Stefan Löfven på S-kongressen nyligen slog fast partiets mål att Sverige till år 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU väckte det många frågor. Hur ska det uppnås? ”Med en bred palett av insatser”, svarade Löfven vagt, och kan därmed inte få vinna något initiativ i frågan.
På samma sätt kan man se partiets hantering förra veckan av Omar Mustafa som på kongressen valdes in i partistyrelsen. Efterhand som det blev känt att Mustafa bjudit antisemitiska och homofoba föredragshållare och hade värderingar som inte var förenliga med partiet hamnade partiledningen helt på efterkälken. Först efter nästan en hel vecka som Stefan Löfven tog till orda och Omar Mustafa tvingades lämna sitt uppdrag.
I försöken att komma i fatt har Stefan Löfven i stort accepterat Alliansens problemformulering. I det läget måste S ta åt sig initiativet, alltså föreslå politiska lösningar. Men partiets förslag pekar inte framåt utan bakåt.
Socialdemokraterna är inne i djup och långvarig kris, de har inga politiska förslag som löser dagens problem. Under Håkan Juholts tid som partiledare blev detta särskilt påtagligt. Med Stefan Löfven som partiledare är det inte lika tydligt, men krisen kvarstår. Det går inte att köra med 1900-talspolitik under 2000-talet.