Skolans ideologiska resa

Det är få som lyckas men som en bred arena för den politiska debatten har Almedalen ändå en funktion.

Ett av de första utspelen kom från Lärarnas riksförbund. På måndagen presenterade de en ny undersökning som visade att en majoritet av svenskarna vill förstaliga skolan. Det är ett resultat som lärarförbundet gärna lyfter fram eftersom de alltid motsatt sig en skola i kommunal regi. Politiskt finns det däremot inget stöd för att skolan ska bli statlig igen, av riksdagspartierna är det bara Folkpartiet som driver den frågan. Men det är bra att skolan lyfts fram i rikspolitiken, det är en fråga som alltid behöver få utrymme eftersom samhällets framtid formas där. Dessutom, skolan befinner sig i kris efter att i decennier ha utarmats, både på resurser och kompetens.

För att få perspektiv på vart skolan är på väg är det nyttigt att blicka bakåt. En som gjort det är Hans Albin Larsson som tidigare i vår kom ut med boken ”Mot bättre vetande”. Det är en genomgång av den svenska skolhistorien men den har ett annorlunda perspektiv. Istället för att gå igenom hur den svenska skolan har sett ut ligger fokus istället på hur skolan har styrts och påverkats, framför allt från statligt håll och av ideologiska strömningar.

Författaren går på djupet och inleder sin skolhistoria i medeltiden. Han går sedan snabbt framåt genom århundradena och halvvägs in på 1900-talet blir det riktigt intressant. Där någonstans kan man tydligt skönja bakgrunden till varför skolan ser ut som den gör idag. Det handlar inte så lite om ideologi och att skolan är en spegel av sin tids samhälle.

Från i slutet av 1800-talet och framåt styrs skolan av tre ideologiska huvud­linjer, klassisism, realism och progressivism. Klassisismen utgår från klassisk bildning där de viktiga ämnena är språk, litteratur och historia. Den betonade de långa linjerna och sambanden och låter sig inte störas av dagspolitiska trender.

Klassisismens storhetstid i svensk skola är från 1800-talets senare del och en bit in på 1900-talet. Denna skol­ideologi följs av realismen som har sin grund i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Progressivismen som blommar ut på 1960-talet vill betona att skolundervisningen ska bidra till att reformera samhället. Den är en stark kontrast till realismen eftersom eleven ska bli mer delaktig i hur undervisningen ska utformas. Innehållet i ämnesundervisningen tonas ner till förmån för själva läroprocessen, problembaserat lärande blir populärt.

Progressivismen har ett gott syfte, att eleverna ska fostras till demokratiska samhällsmedborgare. Men metod­en för att nå dit är fel. Det går inte att sätta elever i skolbänken och få dem att själva hitta vägen. De behöver en tydlig vägledning och där har lärarna en central roll.

Hans Albin Larsson tecknar ett möjligt framtidsscenario, en syntes mellan realismen och progressivismen som han kallar för encyklopedism. Den utgår från beprövad erfarenhet och inlärning ses som resultatet av hårt studiearbete. Encyklopedismen har sin bas från den realistiska skolideologin men har ett arv från progressivismen i form av man ska uppmuntra de demokratiska inslagen i undervisningen. Encyklopedismen har i dag många tillskyndare inom lärarprofessionen. Det är också troligt att synsättet får större utrymme efter att alla nu pågående skolreformer slår igenom.

Det går att förändra skolan, men sett i ett historiskt perspektiv är det förståeligt att det tar tid. Men det handlar också om att på politisk nivå ta tag i problemen. I det avseendet var Folkpartiet med Jan Björklund i spetsen först ut när de redan i början av 2000-talet kritiserade ”flumskolan”. Efter alliansens seger 2006 har Jan Björklund också lett de stora reformer som skolan nu står inför. De innebär en ökad statlig styrning, även om kommunerna fortfarande är huvudansvariga.

Förändringarna som skolan nu står inför är helt nödvändiga, men frågan är om det räcker. Det får tiden utvisa.