Partierna är inte demokratin
Ser man på stora medlemstapp som de etablerade partierna haft det senaste två decennierna är det kanske dags att omvärdera den ordningen.
De senaste tjugo åren har de etablerade riksdagspartierna förlorat över 300 000 medlemmar, ett tapp på 56 procent, enligt tidningen Dagens Samhälle (15/2013). I dag har de åtta riksdagspartierna mindre än 250 000 medlemmar vilket innebär att 97 procent av svenskarna inte är medlemmar i ett parti.
Partierna har stor makt i Sverige. De väljer ut vilka politiker som ska kandidera på vallistorna och tillsätter sedan alla förtroendeuppdragen efter valen. Förvisso kan väljare göra ett personval men den möjligheten får allt för sällan någon verklig betydelse.
Att partierna tappar så många medlemmar är därför en kris för demokratin. Risken är att avståndet mellan väljarna och politikerna ökar och därmed urholkas också förtroendet för de folkvalda.
Om partierna ska överleva måste partierna måste öppna upp sig mer. Socialdemokraternas hantering av Omar Mustafa som valdes in i partistyrelsen och sedan inom en vecka uppmanades att lämna sina politiska uppdrag visar på ett parti där mycket av det politiska spelet sker i det fördolda. Det är inget som uppskattas av väljarna.
Istället för att stirra sig blind för ett stort tapp för partierna bör man uppmuntra till andra vägar för medborgarna att engagera sig. Där spelar det civila samhället en viktig roll om det så är byalaget, bostadsrättsföreningen eller bouleklubben man är aktiv i. I ett samhälle bör varje individ fundera över vilket ansvar man har för det som ligger utanför det privata livet.
Engagerade medborgare är en förutsättning för en vital demokrati även mellan valen. Och kanske måste då partierna omvärdera sin roll.
