Hyllan tur och retur
Kulturhusets konstnärlige ledare för barn och unga, Behrang Miri, meddelade i Dagens Nyheter förra tisdagen att alla Tintin-album hade tagits bort för att de förmedlar fördomsfulla bilder av människor.
”Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor.”
Reaktionerna lät inte vänta på sig, framför allt på Twitter rasade debatten mot att albumen rensats ut från biblioteket. Och bara några timmar senare kom ett nytt besked från Behrang Miri. Beslutet om att ta bort Tintin från biblioteket var fel och skulle därför tas tillbaka. Men skadan var ändå skedd, bilden av att Kulturhuset rensar ut icke-önskvärd litteratur hade etsat sig fast.
Men Behrang Miri var inte först med att ta bort Tintin. Redan på 1980-talet rensades albumen ut på biblioteket i Trelleborg av barnbibliotekarien Lisbeth Gisselquist.
”Jag menar att synsättet i dem är kolonialt och rasistiskt”, sa hon till TA i förra veckan.
Det var mycket som inte blev rätt i den efterföljande debatten. Dessutom byggde Miri sitt beslut på en ensidig uppfattning. Det finns flera tidiga album om Tintin som har ett fördomsfullt synsätt, till exempel Tintin i Kongo som speglar det tidiga 1930-talets kolonialistiska syn på Afrika. Just detta album har på senare år blivit mycket uppmärksammat, bland annat då det i Belgien drogs inför rätta anklagat för rasism. Albumet frikändes med motiveringen att det var skrivet i en annan tid. Tintins skapare, den belgiske serieskaparen Hergé, bad långt senare om ursäkt för albumbet.
Men just Tintin i Kongo var redan bortplockad från Kulturhusets ungdomsbibliotek. Istället var det alla andra Tintin-album som Miri vill rensa bort.
Barnen skulle då inte ha fått läsa Castafiores juveler, ett album som faktiskt tar upp ett mycket aktuellt ämne, romernas utsatta situation i samhället.
I berättelsens inledning får vi möta Tintin och kapten Haddock på promenad. De stöter på en grupp romer, eller zigenare som de kallas för i min svenska översättning. De bor vid en soptipp eftersom de blivit tvingade att slå läger där. Haddock erbjuder då romerna att flytta till en äng på hans egna ägor, vilket de också gör.
Senare kommer den världsberömde operasångerskan Castafiore på besök. Det är nu historien, som hela tiden utspelas på godset Moulinsart, tar fart. Allt kretsar kring Castafiores juveler. Flera gånger tycks de har försvunnit för att sedan återfinnas igen. Till sist försvinner ändå en av de dyrbara smaragderna spårlöst. Genast riktas misstankarna mot romerna.
”Bevisen hittar vi nog ... Vi går dit, så får vi saken uppklarad genast ...”, säger en av Dupondtarna, detektiverna som är utsända att lösa brottet.
”Gärna! ... Men ni får väl inte misstänka dem bara för att de är zigenare heller!”, svarar Tintin.
Man hittar inte smaragden hos romerna men de står fortsatt under bevakning. Senare visar det sig att de är oskyldiga.
Trots att karikatyrer återfinns i alla Tintin-album är ändå merparten av Hergés verk präglade av humanism. Berättelsen om Castafiores juveler visar att man inte ska döma personer i förväg bara för att det tillhör en folkgrupp.
Vad Hergé också lyckades med var att ta seriekonsten ett steg längre, trots förenklingarna i seriebilderna är själva estetiken oerhört realistisk. Tittar man närmare på teckningarna är alla detaljer omsorgsfullt tecknade. Detta är något som kännetecknar nästan alla album som Hergé gjorde, de är minutiöst genomarbetade.
Vem är det då som har stulit Castafiores smaragd? Svaret finns faktiskt i den alla första serierutan i albumet. I ett träd sitter en skata i vars bo den dyrbara smaragden till sist återfinns. Och vi vet ju alla hur de är. Tjuvaktiga. Eller?
