För individen i tiden

Det berättade han på en presskonferens i onsdags. Det är SVT Öppet arkiv som lagt upp tv-klipp från 1993 och 2003.

Det är två intressanta tillbakablickar. 1993 präglades Sverige av ekonomisk kris och hög arbetslöshet. Socialdemokraternas dåvarande partiledare Ingvar Carlsson, då i opposition, säger att ”de gamla instrumenten räcker inte” och att ”det finns behov i samhället som behöver tillfredsställas”.

Sommaren 2003 låg fokus på den kommande omröstningen om EMU, om för och emot. Fredrik Reinfeldt intervjuas som blivande partiledare för M och säger att man ska vara ”försiktig med att ställa ut löften” om vad ett EMU-medlemskap kan innebära i nya jobb.

För att bättre förstå sin samtid har historien mycket att lära. Men på presskonferensen kommenterade Reinfeldt bara en sak, hans val av skjorta 2003. Det var synd för att han kunde gott ha kommenterat sig själv anno 1993. Det var då som Fredrik Reinfeldt 28 år gammal gav ut boken ”Det sovande folket”. Den innehåller en märklig samling texter och noveller, men också intressanta iakttagelser.

Ett kapitel som handlar om det civila samhället har ett klart och tydligt budskap: den socialdemokratiska hegemonin måste brytas ned eftersom det svenska folket blivit passiviserat och berövat allt ansvarstagande och initiativförmåga.

Det har hänt mycket sedan 1993, inte minst för Fredrik Reinfeldt. Men hans grundidé då för tjugo år sedan håller fortfarande, att en alltför stor välfärdsstat passiverar medborgarna.

Årets upplaga av Almedalen är den största någonsin. Än är veckan inte över, i dag är det Centerpartiets tur och i morgon avslutar Socialdemokraterna den åtta dagar långa Almedalsveckan.

Ändå är det övergripande intrycket att sakpolitiken varit i centrum, än presenteras satsningar på nya jobb, på skolan eller barnomsorgen. Alla satsningar är noga preciserade i pengar men finansieringen är ofta oklar.

Men Almedalen visar också att det saknas en djupare ideologisk debatt i Sverige. Inför nästa års val är alternativen mellan fortsatt Alliansstyre eller att Socialdemokraterna tar vid, dock oklart med vem. Då borde det också vara intressant att debattera vad de två alternativen betyder för framtiden.

Underliggande i Socialdemokraternas ideologi är att staten ska ta ett stort ansvar. Av de förslag man hittills lagt fram pekar alla i den riktningen. Jämför man med Alliansen vill S höja skatterna. Om skattehöjningar leder till ökad välfärd uppfattas det av många som ett bra förslag. Och visst, Sverige ska ha en utbyggd välfärd, särskilt för de som har de största behoven.

Men ökade skatter innebär också att staten tar ett större ansvar på bekostnad av medborgarna. Det är då det börjar blir problematiskt. När skatterna höjs och staten breder ut sig är det inte säkert att medborgarna får valuta för skattemedlen.

Det naturliga svaret på det blir då att sänka skatterna igen. Men så enkelt är det inte. Sedan finns det politiker som ropar på ännu högre skatter med löfte om att förbättra medborgarnas välfärd. Det blir en ond spiral där det blir omöjligt att tillfredsställa medborgarnas stigande förväntningar. Allt medan man minskar individernas ansvar och initiativförmåga.

Fredrik Reinfeldt i 1993 års tappning skulle tala om det sovande folket. I dag har han inte samma retorik men troligen samma grundidé, att bryta ned Socialdemokraternas hegemoni och frigöra individerna. Det är därför han gärna talar om de rödgrönas bidragslinje som motsats till Alliansens arbetslinje.

Det är först den 14 september 2014 som valet avgörs. Men fram till desskommer den politiska debatten att vara synnerligen aktiv. Låt gärna diskussionen handla om vilken väg Sverige ska ta. Ska vi uppmuntra till mer individuellt ansvar eller bygga ut välfärdssystemet ännu mer? Ska vi satsa på arbetsglädje eller trygghetsnarkomani?

För en som utgår från individens frihet och ansvar är valet självklart.