Tusen och en drömmar
Visserligen vet vi ännu inte hur de kommande valen ska genomföras. Men folkmakten har kommit för att stanna, trots det styrande militärrådet. Egyptierna har lärt sig att det spelar roll vad de tycker; att fredagsdemonstrationerna påverkar.
En helt annan sak är att folket efter Mubaraks fall är splittrat. Metoden enar, målen är tusen och en.
Inför de kommande valen lär det finnas närmare hundra partier. 42 är än så länge registrerade. Hälften av platserna i parlamentet, som troligen lär bestå av två kamrar, är reserverade för oberoende kandidater. Kombinationerna, konstellationerna för att få fram beslut blir därmed närmast oändliga. Det goda med detta är att det tvingar fram dialog. Förutsägbarheten om politisk väg är däremot nära noll.
Först ska parlamentet tillsättas, sedan ska detta välja en konstitutionell församling som får till uppgift att arbeta fram en grundlag, varefter det blir folkomröstning och sedan presidentval. Av förklarliga skäl fördjupar sig politikerna nu i konstitutionella frågor. Men dessa engagerar, som bekant, beklagansvärt få. Vadå minoritetsskydd? Val av valsystem framstår som överkurs.
Väljarna vill ha jobb, bröd och framtiden för sina barn säkrad. Risk finns för att de inte orkar vänta så lång tid som det tar för att få formalia på plats. Särskilt eftersom partierna bara pratar grundlag, och inte ens har politiska program för vad de vill göra om de väl skulle få makten.
Elaka tungor påstår att partierna medvetet ligger lågt, då fara finns för folklig ilska och sämre inflytande framöver, eftersom en hel del obekväma beslut måste tas tämligen omedelbart.
Detta medför att den allmänna kunskapen om partiernas blotta existens är låg. Inte nog med att väljarna inte vet vad partierna vill, mer än att göra allt som är bra, de har heller ingen aning om vilka partier som ställer upp. 40 procent av väljarna är förvisso analfabeter, lika många lever under existensminimum och lika många säger sig vara osäkra inför valet, men det är inte hela förklaringen.
Tv är det största mediet. Och på tv framträder politiker varje kväll. Det debatteras friskt, men tillfällena används mer för personlig marknadsföring än för varudeklaration. Kanske är det också därför som åtta av tio vill ha mer politisk debatt. Kanske är det därför som Tahrirtorget och strejker fortfarande står i fokus.
Stalltipset inför valen är att Muslimska brödraskapet blir största parti, tillsammans med Wafd, ett nationalistiskt och liberalt parti. Tillsammans lär de två utgöra en stark politisk kraft, men kanske bara samla så mycket som en fjärdedel av rösterna. Halva väljarkåren identifierar sig som moderata islamister, men många lägger, enligt de opinionsundersökningar som har gjorts, hellre sin röst på ett sekulärt parti än på ett islamistiskt. Brödraskapet har därför imageproblem. Så här långt har fyra olika grupper brutit sig ur brödraskapet, oeniga om vägen framåt. Det kan bli fler.
Jonas Duveborn är politsk redaktör på Kristianstadsbladet.