Sjöstrands pow-wow med hövdingarna

Detta är måhända en rimlig kompromiss för att nå framgång med att inleda en nödvändig förändring av Sveriges administrativa indelning. Men så särskilt radikal är den inte. Den är snarare defensiv. Ansvarskommittén föreslog redan 2007 att de 21 landstingen ska bli 6–9 storregioner, och det har förutsatts att storregioner, län och statliga myndigheter ska rymmas inom samma geografiska gränser.

Misslyckandet får skyllas på ljumma kommun- och regionpolitiker. Det har funnits en märklig form av lokalpatriotism som går ut på att det bästa är att allt förblir som det är, trots att utredningar och expertkunskap pekar i motsatt riktning. Likabehandling, tillgänglighet, rättssäkerhet och service kräver mer samverkan än i dag. De statliga myndigheterna har sedan länge färre än 21 regioner.

Sjöstrand föreslår ändå inte färre antal län, inte heller färre antal kontor. Samtliga verksamhetsorter ska kvarstå, tycker han, och frågan är hur det ska kunna bli någon verklig ekonomisk effektivisering enbart genom att minska antalet landshövdingar från 21 till 11.

Sjöstrand tycks ha ägnat mer tid åt att röka fredspipa med landshövdingarna än att låta stridsyxan skapa en hållbar regionfred.