Parti Nostalgi

Delvis har partiet sig självt att skylla.

Både i regeringsställning och i opposition har företrädarna fokuserat på hur bra det var förr, eller åtminstone hur bra de politiska idéerna har varit. När det sedan har blivit dags för beslut har pragmatismen segrat. S har avreglerat och liberaliserat ekonomin därför att det var det bästa man kunde göra för landet.

När partisekreterare Carin Jämtin på onsdagen presenterade ”det största förändringsarbetet i partiet sedan 1994”, skulle man kunna tro att det också var slut med nostalgin. S vill muta in begreppet ”framtidspartiet”, vilket nog inte enbart beror på att man har förlorat all trovärdighet som arbetarparti. Det är framåtsyftande och ger intryck av att det finns en vilja att utveckla landet.

Dokumentet påminner dock mest om en lättsmält PR-produkt. Den purfärska S-visionen lyder: ”Att alla kan leva ett bättre liv, känna frihet och framtidstro.”

Är det någon som säger emot?

Inte ens problembeskrivningen bjuder på tuggmotstånd: Sveriges främsta utmaningar är jobben, skolan och välfärden. Detta är nog alla – utom SD – överens om.

Det som ändå gör S-arbetet värt att överhuvudtaget reflektera över är beskrivningen av de ideologiska motståndarna. ”Till skillnad från regeringens lösningar där var och en ska gå in i framtiden ensam, oberoende av andra, så har den socialdemokratiska politiken alltid gått ut på att skapa en bättre framtid för alla”, skriver Stefan Löfven och Carin Jämtin i ett pressmeddelande.

S-ledningen nöjer sig alltså inte med att kritisera den politik som alliansregeringen för, utan den ifrågasätter till och med varför den genomförs. Löfven och Jämtin påstår att regeringen vill människor illa.

Socialdemokraterna borde inrikta sig på att kritisera andras politiska förslag och belysa effekterna av dessa, i stället för att utmåla regeringen som hjärtlös.

Fast detta finns det förstås en lång S-tradition av att göra.