Leve olikheten

På onsdagen publicerade LO sin elfte rapport om ”maktelitens” förmåner med budskapet att inkomstspridningen ökar.

Visst sticker det i ögonen att 50 näringslivstoppar på ett år – och före skatt – tjänar lika mycket som en industriarbetare gör under hela sitt arbetsliv, men frågan är om det är ett mål för politiken att minska just den skillnaden. Mer relevant är väl möjligen att den demokratiska eliten – bland andra statsministern, ärkebiskopen och LO:s ordförande – i snitt tjänar 150?000 kronor i månaden mot näringslivstopparnas 1?150 ?000 kronor.

Huvudfrågan torde dock vara om löneskillnader i allmänhet är skadliga för demokratin? Innebär stor inkomstspridning att vi får ett sämre samhälle än om inkomstspridningen ligger nära noll?

Nej, varken det ena eller det andra. Avgörande är i stället öppenhet och oberoende granskning. Det ska inte finnas några hemliga förmåner eller förmånsgivare som i lönndom kan påverka folkstyret.

Och skillnaden i lön inom det privata näringslivet mellan toppchefer och anställda borde inte vara så svårt att förändra om nu aktieägarna verkligen vill. Det är deras bolag, deras pengar, deras beslut.

I ett filosofiskt perspektiv kan man definitivt resonera om vad som är en rättvis lön, eller en rättvis beskattning. Men det är mycket svårare än att moralisera kring en liten superelits skyhöga löner, och inte heller något som LO ens försöker sig på.

Den relevanta inkomstspridningen i Sverige, den mellan de som studerar, investerar och tar risker och de som inte gör det, är för liten. Detta minskar visserligen den relativa fattigdomen, men allt åt alla innebär att den enskildes initiativkraft motarbetas och att alla i förlängningen får det sämre.

Det är viktigare att bekämpa fattigdom än överflöd.